Igår var det exakt ett år sedan jag blev gravid. Till skillnad från de flesta andra föräldrar vet jag exakt när det befruktade ägget landade i min livmoder. Vi har nämligen gjort en provrörsbefruktning.
Det har aldrig varit självklart för mig att jag skulle ha barn. Jag lekte aldrig särskilt mycket med dockor när jag var liten och tyckte att det var aptråkigt att sitta barnvakt (med undantaget min kusin som jag också är dopfadder till, hon har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta). Som vuxen var jag i många år tveksam till att jag någonsin skulle vilja ha barn. Jag kunde helt enkelt inte se mig själv med barn. Jag tyckte mest att det verkade väldigt jobbigt att vara förälder.
Efter att ha varit tillsammans med Ilsefinsambon några år insåg jag att jo, jag vill faktiskt ha barn ändå. Kanske inte med en gång, men så småningom. Vid den här tiden var jag också väldigt sjuk (jag har en kronisk tarmsjukdom, ulcerös colit) och gick på tunga mediciner. Så länge jag åt de här medicinerna avrådde man från att försöka bli gravid. Till sist blev jag så dålig att jag behövde opereras och man tog bort min tjocktarm (ja, det går att leva finfint utan tjocktarm). Vi pratade förstås med läkarna inför operationen om att vi skulle vilja ha barn i framtiden och fick veta att operationen kunde tänkas påverka min fertilitet, men riskerna var inte jättestora. Efter operationen avrådde man från graviditet det närmaste året för att låta magen läka ordentligt. När vi väl bestämde oss för att försöka var vi alltså väl medvetna om att det kunde bli besvärligt för oss. Och det blev det också. Vi försökte drygt ett år själva. Ett år fyllt av räknande på dagar, ägglossningsstickor och negativa gravtester. Hopp och oro. Folk omkring oss blev gravida och fick barn. Det är kluvet att få reda på att någon i ens närhet väntar barn när man själv försökt ett bra tag. Även om man gläds åt andra så dyker också de där tunga tankarna upp – blir det någonsin vår tur?
Efter ett år tog vi kontakt med fertilitetskliniken vid vårt sjukhus och genomgick en fertilitetsutredning. Inga fysiska hinder hittades och till sist bestämdes det att vi skulle göra en provrörsbefruktning. Det kändes både hoppfullt och tungt. Vi insåg att risken var stor att vi hade några tuffa år av försök och misslyckanden framför oss. Vi pratade mycket om hur vi skulle förhålla oss till det här på ett sätt som blev så bra som möjligt för oss. Vi bestämde oss snabbt för att inte hålla det hemligt, vi ville inte lägga energi på hemlighetsmakeri och vi känner båda att det är synd att det pratas så lite om den här typen av problem. Jag berättade för några vänner och ett par kollegor, och Ilsefinsambon gjorde likadant. Familjen skulle förstås också få veta. Det kändes viktigt att kunna få stöd och förståelse från vår omgivning om det blev en tung resa.
Från det att beslutet om provrörbefruktning fattats till dess att behandlingen startades gick det snabbt. Innan vi visste ordet av var det nässpray och sprutor, hormoner och att noga hålla koll på klockan. Var åttonde timme, exakt (det fick inte gå mer än 10 minuter åt ena eller andra hållet) skulle hormonerna tas. Och så för ett år sedan åkte vi in till sjukhuset för att sätta in ett embryo. Oj, det var en konstig dag. Tusen tankar snurrade, försiktigt hopp som vi bara nästan vågade släppa fram. Vi höll varandra hårt i handen och hoppades och hoppades. Efter en vecka blev jag dålig och på sjukhuset fick vi reda på att jag var gravid (och hade överreagerat på äggstimuleringshormonerna). Helt otroligt! Vilken otrolig tur – vi lyckades på första försöket! Det tog lång tid innan vi vågade tro att det verkligen var sant. Jag fick en hel trave med gravtester av läkaren “så kan du testa så många gånger du vill tills du tror på resultatet”. Det var nog först halvvägs in i graviditeten som jag på allvar fattade att vi faktiskt väntade barn.
Anledningen till att jag skriver om det här är att det pratas väldigt lite om barnlöshet och provrörsbefruktningar. Och det är synd. Det är ett tungt ämne, men jag tror också att det går att avdramatisera det något om fler orkar och vågar prata om det. För mig har det alltid varit så att det är lättare att hantera jobbiga saker om jag vet att andra upplevt något liknande och antingen delar kampen eller kanske rent av tagit sig ur det. Jag märker också att folk liksom hajar till när jag berättar att min dotter kommit till med provrörsbefruktning. Jag förstår att många tycker att det är väldigt privat information och har svårt att veta hur de ska förhålla sig till mitt “avslöjande”. Jag brukar försöka förklara att jag har lyxen att ha lyckats och dessutom efter en väldigt kort kamp och därmed har möjligheten att kunna prata om det här utan att drunkna i känslor. Vid flera tillfällen har folk blivit lite lättade av att få ställa frågor “Min bror/vän/kollega håller också på, men jag vet inte hur det går till och vågar inte fråga.”. Om jag på det sättet kan bana väg för någon annan så gör jag gärna det.
Nu har vi en glad liten tjej som älskar att sjunga, växer så det knakar och håller oss vakna på nätterna. Helt fantastiskt och samtidigt skitjobbigt. Jag känner mig så tacksam för att jag får uppleva det här.
.
En annan sak, på samma tema – Av någon anledning verkar många tycka att det är helt okej att hinta, fråga och tjata på folk som är i den “rätta” åldern om det inte är dags att “skaffa barn”. “Jasså, har ni skaffat kombi, finns det kanske en liten bulle i ugnen?” eller “Och ni då, blir inte ni sugna på att skaffa barn?”. Men som en kollega till mig brukar säga: “Man skaffar inte barn, om man vill och har tur får man barn.”. När man försökt ett tag så kan de där nyfikna frågorna och kommentarerna vara väldigt jobbiga. En enkel fikarumskommentar kan vara droppen som gör att känslorna väller över. Den egna längtan och oron räcker bra som det är utan att spädas på med omgivningens förväntningar. Vi har ändå haft tur och mött relativt lite frågor och påtryckningar från vår omgivning om det här med att “skaffa barn”. Det är klart att vi vetat att det funnits en längtan efter barnbarn och syskonbarn i våra familjer, och att våra vänner nog förstått att vi i alla fall tagit någon form av beslut i barnfrågan men samtidigt respekterat att det är vår ensak tills vi väljer att dela med oss av det.
