Perfektionism

För ett tag sedan skrev Linda ett väldigt bra inlägg om perfektionism och duktighetssyndrom. Efter att ha funderat på hennes inlägg ett tag så tror jag att det är dags att jag själv skriver lite om det här.

En jobbarkompis berättade en gång för mig att han som barn fått i uppdrag av sin moster att nöja sig med att göra någonting halvbra. Det spelade inte så stor roll vad det var för något, men uppgiften var helt enkelt att nöja sig när projektet ”bara” var okej och inte fortsätta till perfektion. När han berättade det här för mig var han en bit över 30 och hade fortfarande inte lyckats med uppdraget.

Jag är likadan. Jag har väldigt svårt att nöja mig med att göra något halvbra. I skolan är min ambition att få godkänt och jag bryr mig verkligen inte om de högre betygen. Men ändå när jag skriver en labbrapport, tentapluggar eller skriver en uppsats så ger jag inte upp förrän jag känner mig 90 % säker på att det ska räcka till godkänt. Och min säkerhetsnivå ligger någonstans runt en 5:a. Nu har jag pluggat heltid i drygt två år och jag har fortfarande inte lyckats sänka den där gränsen, trots att jag jobbar på den hela tiden. Överbetygen ger mig alltid samma känsla – jag hade kunnat göra något roligare med den tid som jag ägnat åt att ta mig från helt okej till perfekt.

Perfektionismen stannar ju inte vid skolan förstås utan avspeglar sig i det mesta jag gör. Om ett slöjdprojekt jag håller på med inte känns bra så repar jag heller upp det och börjar om än gör det klart och riskerar att inte bli nöjd med resultatet. När det gäller slöjd är det här inget större problem. Det gör mig sällan något att repa upp en stickning och börja om. För mig är det en del i skaparprocessen och jag njuter oftast lika mycket av processen som jag njuter av det färdiga plagget. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt att jobba med något som jag inte tror på. En stor skillnad jämfört med skolan är dock att jag har bättre koll på var jag kan ”fuska” och var jag behöver göra om. Ett missat omslag försvinner lätt i mängden i en spetssjal, men en tröja med för vida ärmar kommer aldrig att kännas riktigt bra.

Pappa ska någon gång i vår barndom ha frågat min lillebror om inte han ville börja spela fotboll (som 95% av grabbarna i det lilla samhället gjorde). Varpå min lillebror lär ha svarat ungefär ”Nej, för det är inget kul att hålla på med något man inte tror att man kan bli bra på.” Så istället satt han och grejade med sin dator. Nu läser han 3:e året på Chalmers och har ett häftigt jobb där han utvecklar programvara för trådlöst nät på tåg.

Grejen är att han klarar det jag inte klarar, han pluggar lite lagom. Han rycker på axlarna åt misslyckanden och tar dagen som den kommer. Så ser det i alla fall ut i ögonen på storasyster.

Själv ägnar jag mig åt precis den kamp som Linda beskriver, och försöker verkligen ta till mig hennes ord om att sluta kämpa och börja leva. Jag vet ju att jag är värd det. Ändå är det jättesvårt.

6 Responses to “Perfektionism”

  1. Elena N on 26 Oct 2008 at 22:58

    Mycket tankvärt! Är det något som är vanligare hos storasystrar?
    Jag har jätte bra arbetskamrater som jag får stöd av när jag tycker att jag misslyckats, dvs inte varit/gjort något så perfekt som jag tänkte från början. Det har hjälpt mig mycket.

    Tänkte pÃ¥ det där med hantverket…att en stickning gÃ¥r att repa upp. Värre är det om man jobbar i ett annat material, t.ex. trä som man hugger fel i, dÃ¥ är det bara att gilla läget eller komma med en ny lösning.

  2. Mikaela on 27 Oct 2008 at 9:11

    Uppvuxen i stallar där bror duktig-syndromet bara inte är vanligt och utbrett utan också ett krav för att få lov att närvara så är det inte särskilt svårt att känna igen sig.

    Jag får väl erkänna att om det inte hade varit för min lillasyster som kan titta, peta och känna på något jag anser vara helt misslyckat och anse att det är häftigt så hade jag nog aldrig vågat från första början att ta steget ut och ta vara på mina fel och brister.

    För mig handlar det om att utvärdera en ny situation. Mycket är precis som Elena säger. Har hästarna kommit lös så är det inte mycket du kan göra för att få göra om det hela. Det är bara att utvärdera situationen och försöka göra något åt det. Ett misstag kan ju om inte annat bli en läcker detalj om man bara vågar lite ;)

  3. Maria on 27 Oct 2008 at 13:36

    Jag tycker man ska ha höga ambitioner när man pluggar, eftersom man faktiskt lär sig mer då. Sen tar man förhoppningsvis med sig det när man börjar jobba och gör färre slarvfel. Jag jobbar som systemutvecklare och en av de saker jag värderar högst hos arbetskamrater är höga ambitioner och noggrannhet, eftersom vi alla får lida om det blir nästan bra. Så fortsätt med att kämpa, tycker jag. Och känn dig duktig när du får höga betyg!!
    När det däremot gäller hur fint man har hemma, eller hur man ser ut, eller hur mycket man orkar anstränga sig för att vara trevlig när man är trött eller ledsen, tycker jag däremot att Linda har helt rätt. Fint skrivet det där att det behövs lite sprickor så att ljuset kan komma in!
    I yrkeslivet funkar det ändÃ¥ inte att tänka sÃ¥, vare sig man jobbar som lärare, läkare eller med tekniska system. Känner vi igen det här: “TÃ¥get är försenat 20 minuter pga signalfel….”
    Och jag brukar inte heller bry mig om nÃ¥gra missade omslag i ett stort spetsmönster :-) för det blir ju jättefint ändÃ¥…

  4. heidi on 28 Oct 2008 at 13:53

    det är svÃ¥rt att släppa perfektionismen. och det är nog omöjligt att göra det inom alla omrÃ¥den samtidigt. snarare är det nÃ¥got som kräver övning, mer övning och jättemycket övning. men i slutändan kanske det är som alla andra saker man mÃ¥ste lära sig, man fÃ¥r börja frÃ¥n början… och dÃ¥ med oväsentligheterna:)

    jag var likadan med stickning förr, numera bryr jag mig inte lika mycket om misstag om det sitter nÃ¥gonstans där det inte syns sÃ¥ mycket, eller om det inte syns pÃ¥ en meters avstÃ¥nd – det är ju frÃ¥n det avstÃ¥ndet andra ser det jag stickat. men det tog nÃ¥gra Ã¥r för mig att komma sÃ¥ lÃ¥ngt:)

  5. teresa on 29 Oct 2008 at 7:26

    Viktigt att tänka pÃ¥, speciellt för alla Duktiga Flickor. Men bara ATT vara medveten om problemet är ju en bit pÃ¥ väg! Det handlar väl om att duga som man är, utan att prestera. SvÃ¥rt men viktigt. (Fast ibland är det riktigt härligt när allt blir perfekt…)Jag tränar pÃ¥ det varje dag! Lycka till!!

  6. Anna-Karin on 29 Oct 2008 at 22:52

    Jag är en före detta duktig flicka och ämnet ligger mig mycket varmt om hjärtat. Det finns bara EN sak att komma ihåg och det är att DU ÄR REDAN PERFEKT! Så sluta försöka BLI det! Du ÄR redan där!

    Och så blir jag så upprörd när jag hör att man ska öva och bli bättre på att inte vara så duktig. Hur hänger det ihop? Släpp alltihop och sluta öva, försöka och vara duktig. Du ÄR redan perfekt!

    Du har ett värde i dig själv. Det är inget du ska förtjäna, du bara har det!

    Bara gör det du vill. DET är det enda du “borde” göra.

    Och jag tänker inte heller skriva att det är svårt, för det är inte det som det handlar om: Du ska inte kämpa dig fram; pressa dig över en tröskel; knöla dig genom ett nålsöga; göra det som alla säger till dig; vara eller göra det som du tror att du borde.

    Du ska bara vara du. Och att bara vara du kan vara riktigt läskigt på vägen dit. Men tro mig när jag säger att rädslan för saker och ting kan vara så ofantligt mycket större än själva saken du är rädd för. Faktiskt så är just att våga bara vara sig själv inget att vara rädd för alls.

    MÃ¥nga kramar!

Feed on comments to this Post

Leave your Comment