2008

Hej bloggen!

Jag har inte glömt bort bloggen, även om det kan verka så. Jag har haft lite mycket att göra och inte mått så bra ett tag. Jag återkommer så fort jag kan!

Energipåfyllning

Jag har tillbringat en superbra helg pÃ¥ rätt sida av landet (d.v.s. västkusten). Fredagskvällen ägnades Ã¥t att “tjôta” med syskonen över lite god mat och nÃ¥gra glas vin hemma hos syrran. PÃ¥ lördagen mötte vi upp föräldrarna och gick och sÃ¥g Arn 2 innan vi Ã¥kte hemhem där föräldrarna fixat lyxig buffé som vi avnjöt tillsammans med nÃ¥gra av grannsläktingarna. Medan vi satt och Ã¥t började det blÃ¥sa upp och vinden ven runt knutarna hela kvällen. SÃ¥ förutom att umgÃ¥s ordentligt med familjen fick jag en liten dos västkusthöst. Det är underbart att stÃ¥ längst ut pÃ¥ en brygga och känna saltet piska en i ansiktet. Den här helgen kommer jag att leva pÃ¥ länge!

Fattig eller rik?

Igår hade jag en underbar dag ihop med stickvännerna left-knit, Fröken F och M på Syfestivalen i Kista. Visst, det var lite besvärligt att hitta till mässan, det var rätt trångt (men framåt eftermiddagen lättade det rejält) och jodå, plånboken är lite tunnare och ryggen lite tröttare än när jag åkte dit. Men jag känner mig ändå rikare än innan jag åkte. Kan man känna annat efter att ha fått umgås en hel dag med goda vänner och dessutom omgiven av garn och tyg? Och så är jag numera lycklig ägare till dessa små skatter:

Syfestivalshopping

  • Längst till vänster ett 10kr-fynd hos Lienes design som ska bli nÃ¥gon form av experiment med scribble-lace (jag Ã¥ngrar att jag inte köpte lite grÃ¥ kidkohair att “scribla” med i samma monter).
  • I mitten ligger ett nystan Noro Kureyon Sock i underbara färger (köpt hos Svalan). Jag har varit sugen pÃ¥ det här garnet sen det kom ut pÃ¥ marknaden, och nu äntligen har jag ett nystan i min samling.
  • Längst till höger ligger en härva entrÃ¥dig ull i grön-gul-lila melering (ocksÃ¥ frÃ¥n Svalan).
  • Längst ner ligger nÃ¥gra fina, handgjorda träknappar. De sexkantiga är till min flätkofta och de andra tvÃ¥ köpte jag bara för att de har sÃ¥ fin färg och form. Knapparna är köpta hos ett rart, äldre par pÃ¥ GH Hobby.
  • Under alltihop ligger en bit trikÃ¥tyg i typiska Ilsefin-färger (köpt hos MG-tyger) som ska bli nÃ¥gon form av topp eller tunika.

Festival, järnväg och muddar

Igår var jag på stickcafé. Rösten är tillbaka (även om jag är ordentligt hes fortfarande) så jag kunde inte låta bli att åka dit. Vi pratade bl.a.  lite om Syfestivalen. Jag ska dit på lördag men har knappt ägnat det en tanke hittills, men efter småpratet igår börjar jag bli riktigt sugen. Jag har börjat kolla på utställarlistan och ska ta och gå igenom min favorit-lista på Ravelry för att få lite idéer.

Idag är jag “schemafri” (stÃ¥ende skämt i klassen, eftersom jag vägrar att säga att jag är ledig bara för att jag inte har nÃ¥gra lektioner pÃ¥ schemat) och är hemma för att skriva uppsats om järnvägens framtid pÃ¥ godstrafikmarknaden. LÃ¥ter kanske lite torrt, men jag tycker att det är jätteintressant! :)

Ja, just det! Mina flätstickade pulsvärmare har äntligen fastnat på bild:

Flätstickade muddar.

De är stickade i härligt mjuka Cash Sock (sockgarn med lite kashmir) från Gepard på stickor 2,5. Jag hittade en fyrfläta som jag gillade, och ändrade den lite. Sedan stickade jag ett långt rör. När jag kom till tummen delade jag röret och stickade fram och tillbaka i några centimeter innan jag satte ihop och stickade rör ett tag igen.

Jag är jättenöjd med muddarna. De är mjuka och varma och äntligen har jag ett par långa muddar igen. Dom blev aningen tajta, men inte så att det stör. 2-3 maskor till hade räckt för att få dem perfekta.

.

PS. Om ni är nyfikna på Cash sock så finns Garnhärvan på Syfestivalen hela helgen och har med sig massor med fina garner. Där kan man även få stickmassage och tips och hjälp om att färga garn med KoolAid.

PS2. Är det någon som hittar en karta över mässområdet och montrarna så får ni gärna säga till. Vet inte om det är jag som är blind, men jag ser ingen på deras hemsida.

Gröna baskrar

Jag har länge varit sugen pÃ¥ att sticka mig en basker, men av nÃ¥gon anledning sÃ¥ passar inte mitt huvud i sÃ¥ mÃ¥nga baskrar. Dragspelsbaskern var en positiv överraskning, men sedan dess har jag inte hittat nÃ¥gon som jag varit riktigt nöjd med. Tills jag hittade Grumperinas mönster “Periwinkle beret” pÃ¥ Ravelry. Som ni kanske kommer ihÃ¥g hade jag först tänkte sticka ett par enkla muddar, men när jag hittade det här mönstret sÃ¥ var jag bara tvungen att prova:

Ljusgrön Periwinkle beret

Jag blev jättenöjd med resultatet. Jag gillar särskilt den lilla “stroppen” mitt pÃ¥ baskern. Jag blev sÃ¥ nöjd att jag genast stickade en till i lite mer höstig färg, som dessutom passar utmärkt ihop med min mossgröna Kiri-sjal:

Mossgrön Periwinkle beret

Jag tycker att modellen påminner lite om den basker som Maja i Lena Anderssons barnböcker använder.

Förutom att jag fick två fina baskrar fick jag även tillfälle att lära mig hur man gör s.k. tubular cast-on. En uppläggningsteknik som jag blev väldigt förtjust i. Även om ingenjören i mig är lite frustrerad över att inte riktigt fatta hur det funkar, eller snarare varför det funkar. Jag tycker att maskorna borde löpa iväg, men det gör de inte.

Jag har använt garnet Araucania Ranco Solid och stickor 3 mm resp 3,5 mm.

För övrigt är rösten fortfarande borta och jag håller på att bli tokig av att inte kunna kommunicera.

Man har inte mysigare än man gör sig

När alla stickvännerna sitter pÃ¥ ett café pÃ¥ stan och fikar och myser är jag hemma och försöker vila tillbaka min tappade röst. Först var jag lite besviken över att inte kunna gÃ¥ pÃ¥ stickcafé, men sÃ¥ kom jag pÃ¥ att det är väl inget som hindrar att jag fixar lite stickfika med mig själv. Sagt och gjort, jag tog en tur till Konsum för “proviantering”. SÃ¥ nu ska jag mysa med honungste, kakor, stickning och stickbok:

Mini stickcafé

.

PS. Tack för kommentarerna till mitt inlägg om perfektionism. Jag återkommer i ämnet när jag funderat lite till.

Perfektionism

För ett tag sedan skrev Linda ett väldigt bra inlägg om perfektionism och duktighetssyndrom. Efter att ha funderat på hennes inlägg ett tag så tror jag att det är dags att jag själv skriver lite om det här.

En jobbarkompis berättade en gång för mig att han som barn fått i uppdrag av sin moster att nöja sig med att göra någonting halvbra. Det spelade inte så stor roll vad det var för något, men uppgiften var helt enkelt att nöja sig när projektet ”bara” var okej och inte fortsätta till perfektion. När han berättade det här för mig var han en bit över 30 och hade fortfarande inte lyckats med uppdraget.

Jag är likadan. Jag har väldigt svårt att nöja mig med att göra något halvbra. I skolan är min ambition att få godkänt och jag bryr mig verkligen inte om de högre betygen. Men ändå när jag skriver en labbrapport, tentapluggar eller skriver en uppsats så ger jag inte upp förrän jag känner mig 90 % säker på att det ska räcka till godkänt. Och min säkerhetsnivå ligger någonstans runt en 5:a. Nu har jag pluggat heltid i drygt två år och jag har fortfarande inte lyckats sänka den där gränsen, trots att jag jobbar på den hela tiden. Överbetygen ger mig alltid samma känsla – jag hade kunnat göra något roligare med den tid som jag ägnat åt att ta mig från helt okej till perfekt.

Perfektionismen stannar ju inte vid skolan förstås utan avspeglar sig i det mesta jag gör. Om ett slöjdprojekt jag håller på med inte känns bra så repar jag heller upp det och börjar om än gör det klart och riskerar att inte bli nöjd med resultatet. När det gäller slöjd är det här inget större problem. Det gör mig sällan något att repa upp en stickning och börja om. För mig är det en del i skaparprocessen och jag njuter oftast lika mycket av processen som jag njuter av det färdiga plagget. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt att jobba med något som jag inte tror på. En stor skillnad jämfört med skolan är dock att jag har bättre koll på var jag kan ”fuska” och var jag behöver göra om. Ett missat omslag försvinner lätt i mängden i en spetssjal, men en tröja med för vida ärmar kommer aldrig att kännas riktigt bra.

Pappa ska någon gång i vår barndom ha frågat min lillebror om inte han ville börja spela fotboll (som 95% av grabbarna i det lilla samhället gjorde). Varpå min lillebror lär ha svarat ungefär ”Nej, för det är inget kul att hålla på med något man inte tror att man kan bli bra på.” Så istället satt han och grejade med sin dator. Nu läser han 3:e året på Chalmers och har ett häftigt jobb där han utvecklar programvara för trådlöst nät på tåg.

Grejen är att han klarar det jag inte klarar, han pluggar lite lagom. Han rycker på axlarna åt misslyckanden och tar dagen som den kommer. Så ser det i alla fall ut i ögonen på storasyster.

Själv ägnar jag mig åt precis den kamp som Linda beskriver, och försöker verkligen ta till mig hennes ord om att sluta kämpa och börja leva. Jag vet ju att jag är värd det. Ändå är det jättesvårt.

Äntligen av med tentorna!

Ja, det är ju inte så att jag gillar att ha tentor. Det jag gillar med tentaperioderna är att själv ha kontroll över tid och planering, och inte behöva stoppa in en massa nytt hela tiden. Jag kan bedöma arbetsmängd, tillgänglig arbetstid och prioriteringar, lägga upp en plan och sedan följa den. Igår eftermiddag gjorde jag sista tentan (den tråkigaste) och det är som sagt väldigt skönt att det är över.

Idag har jag ledigt, nästa läsperiod börjar inte förrän i morgon. Mycket ovant att ha en helt fri dag  (nästan sÃ¥ ovant att jag blir lite rädd). Redan vid frukosten fick jag problem – den stickande ingenjörens motsvarighet till “Aftonbladet eller Expressen”:

Ny Teknik eller Sticka mera - svåra beslut!

Men jag är ju ledig så det var egentligen ett ganska enkelt val :)

Stickning i Dagens industri

I början av veckan hade Dagens Industri en artikel om stickning. Rubriken var “Kriskonsult: Tackla finanskrisen med handarbete“. Artikeln handlar om en svensk stickbok som kom ut i veckan, men knyter an till att handarbets-trenden verkar hÃ¥lla i sig trots finanskris.

Den nya boken heter “Sticka mera” och är skriven av kriskonsulten Paula Hammerskog och garnbutiksägaren Eva Vincent. Författarna berättar att boken har ett lite annorlunda angreppssätt jämfört med andra stickböcker, eller för att citera Paula själv: “Det är en avancerad stickbok och den är inte hemvävd och gullig som sÃ¥dana här böcker brukar vara. Det här är mera rakt pÃ¥. Jag tror ocksÃ¥ att den tilltalar män eftersom här krävs ett stort tekniskt kunnande”

Jag som är blivande ingenjör och gillar att angripa stickningen på ett tekniskt sätt blir förstås mycket nyfiken på boken (särskilt efter att ha bläddrat lite i den på stickcaféet igår). Men jag blir samtidigt väldigt frustrerad över att Paula använder stereotypen att män är tekniska (och därmed är kvinnor är otekniska?). Det känns så förlegat att jag inte ens orkar säga nåt mer om saken.

Sammanfattningsvis: Kul att Di skriver om stickning. Intressant bok (men det är väl inget fel på hemvävt?!). Teknikintresse och -kunnande har inget med kön att göra.

Slätstickade muddar (försök 2)

Kommer ni ihåg mina försök att sticka ett par enkla, slätstickade muddar? Första försöket resulterade i en  Crofters cowl. Andra försöket blev visserligen muddar, men med en småkrånglig fyrfläta. Mitt sista hopp stod till ett nystan grönt Araucania Ranco Solid. Det var flera som inte trodde att jag skulle lyckas den här gången heller, men titta här:

En slätstickad mudd... eller?

… fast ser den inte lite skum ut? Jo, ni hade förstÃ¥s rätt. Det blev ingen slätstickad mudd, det blev en sÃ¥n här istället:

... en basker?

Jag kom på att när väl de flätstickade muddarna var klara (dvs stickorna jag behövde var lediga) så hade jag ju redan ett par långa muddar, då kunde jag ju lika gärna sticka något annat. Och så hittade jag den här fina baskern på Ravelry och slog till direkt. Jag tycker den påminner lite om baskern som Maja i Lena Anderssons barnböcker har.

Bättre bilder kommer så småningom på så väl baskern och flät-muddarna som min argosy. Jag ska bara lura ut fotografen i skogen först.

« Prev - Next »