August 2009

Loppisfynd

I förra veckan tog jag en sväng till min favorit-loppis i hopp om att finna lite inspiration (det här var innan jag upptäckt kaffe-effekten). Jag hittade några fina glasknappar, 8 st gula av samma sort och några udda genomskinliga. De supertunna virknålarna ska jag använda till framtida pärlstickning. Det är så mycket enklare att sätta dit pärlorna med en virknål än att trä på dem på garnet från början och dessutom tycker jag att det blir snyggare. En bok om makramé fick också följa med hem. Jag har aldrig provat makramé, så jag tänkte att det kunde vara värt en tia att få reda på hur man gör.

Men det stora fyndet var en garnvinda. Man skulle kunna tro att de två garnvindor jag redan äger skulle kunna räcka (det trodde t.ex. min sambo). Men de är båda ganska små och det händer att garnhärvorna är för stora för att passa på någon av dem. Så därför blev jag jätteglad när jag hittade en vinda som mäter hela 50 cm i hopfällt tillstånd (om man mäter själva vind-delen och skippar fästen och skruvar). Min vanliga mäter 36 cm. Nu syns visserligen inte hela garnvindan på bilden, men ni får använda fantasin helt enkelt. Eller vänta och se om jag orkar fota en gång till, med de tre vindorna bredvid varandra :)

Hantverksdag

Idag var det hantverksdag i Gamla Linköping och jag och stickvännerna var där för att inspirera, locka fram fler stick-wannabies ur garderoben och berätta om hur kul det är att gå på stickcafé med oss. Många stannade och pratade och en och annan passade på att prova att sticka lite på våra prova-på-stickningar. Vi delade utrymme med Garnpaletten, Garnnetto och Garnebo, så det fanns gott om fina garner och stickor att klappa. Jag motstod dock frestelsen den här gången.

Skönt att tillbringa en hel dag omgiven av vänner, garn, stickning och gott ficka.

Mönsterfunderingar

Jag har haft lite beslutsångest om min Gotlandsull, den är nämligen lite sticksig. Garnverket har en grå lammull också som är betydligt mjukare, men som inte har riktigt samma lyster. Men efter att ha rådgjort med Fröken F och Fosco som representerar varsin sida på skalan av stickskänslighet har jag kommit fram till att det nog blir bra. (Det kan vara så att Fosco och jag passade på att göra upp detta medan stickskänsliga Fröken F var upptagen med att amma lilla N).

Nu återstår bara att bestämma hur koftan ska se ut. Jag har ett par olika idéer i huvudet men kan inte riktigt bestämma mig. Jag har ett enkelt tröjmönster (från Birgitta Engardts bok Stickverk) som jag tänkte använda som grund. Just nu lutar jag åt att följa det helt och hållet men sticka framstycket i två delar (med några extra maskor till en knäppkant). Jag tänker mig en knapp (eller tre) ungefär i brösthöjd och sedan låta de övre delarna av framstycken vika sig nedåt/utåt som en liten krage. Hmm.. svårt att förklara… Lite som “tunika i lin” i Nina Sagulins bok Sticka. Ett annat alternativ är att sticka den v-ringade varianten av grundmönstret, återigen med framstycket i två delar men då med knapparna precis under v-ringningens början. Jag har även vaga tankar på en kofta där knäppkanterna får krulla sig lite (genom att sticka omvänd slätstickning på de yttersta 8-10 maskorna). Vilket alternativ tror ni blir bäst? Eller har ni några andra förslag?

Jag kan förresten varmt rekommendera varje sticknörd att läsa artikeln Channeling Elizabeth: Recreating a Family Heirloom. Om en kvinna som kommer över en vacker kofta stickad av Elizabeth Zimmermann och hur hon arbetar med att rekonstruera mönstret. Mycket fascinerande läsning!

Och när ni ändå besöker twist collective kan ni spana in den snygga tröjan “Cottage Garden” av Cheryl Burke. Den gör mig så så sugen på att sticka något i grönt och turkos!

.

PS. Observera att det är stor skillnad på stickskänslighet och stickkänslighet. Ett s kan vara väldigt viktigt; tänk att vara överkänslig mot stickning!!

Kaffe och inspiration

Antagligen borde jag förbjudas dricka kaffe. Under flera år har jag låtit bli kaffe eftersom min mage inte riktigt klarat av det. Numera är det inga problem med magen, men kroppen reagerar ändå. Jag drack en kopp gott och ganska starkt kaffe på stickcaféet idag och känner att jag blev rejält “speedad”, på ett sätt som känns i hela kroppen.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Helt plötsligt är det som att inspirationen exploderar i mig. Jag har mängder med idéer och massor med sticklust! Jag har haft ork- och idétorka lite för länge nu, så det är verkligen välkommet. Egentligen beror det nog inte sååå mycket på kaffet, även omständigheterna runt omkring kaffet kan ha bidragit.

På väg till stickcaféet tog jag en sväng in på Garnverket för att spana efter garn till en kofta. I somras köpte jag tre jättefina röda träknapparButik Bolla, och de behöver en kofta att sitta på. En grå kofta har börjat ta form i mitt huvud och idag på Garnverket började bitarna falla på plats. Jag provade några av deras provplagg och klappade en massa garner. Tre härvor entrådig Gotlandsull i en härlig naturligt fårgrå färg och ett mönster på en v-ringad tröja (som ska göras om till en kofta) fick följa med mig hem. Nu återstår att räkna och tänka lite så ska nog knapparna få sig en kofta så småningom.

Väl på stickcaféet fick jag inte bara en kopp gott kaffe, utan även en väldigt trevlig pratstund med andra stickare, både nya och gamla bekantskaper. Och det bidrar förstås också mycket till inspirationen.

Jag är dålig på att komma ihåg att fota (och nu är det för mörkt), så idag får ni inga bilder på garnet tillsammans med knapparna. Så tills vidare får ni försöka måla upp en bild av ett vackert, fluffigt ullgarn som “luktar får på ett positivt sätt” som jag och expediten på Garnverket konstaterade i väntan på att kopiatorn skulle bli klar med mitt mönster.

Minnesstund

Igår var det ett år sedan vännen E begravdes. Med anledning av detta bjöd hennes familj in till en liten minnesstund vid graven. Jag åkte dit tillsammans med några av de andra stickvännerna.

Minnesstunden blev väldigt fin och stillsam. Ett 20-tal familjemedlemmar och vänner var med och vi sjöng några av psalmerna från begravningen och prästen sa några fina ord. Vid begravningen var vi alla chockade och sorgen var så överväldigande, nu blev det en mer stillsam och fin stund att minnas på. Flera av vännerna delade med sig av olika minnen av E vilket fick oss att le och minnas. En av vännerna hade på sig en av E:s favoritsjalar i petrolfärgad, lyxig Malabrigo som hon fått i julklapp av sin syster. För mig gjorde det att det nästan kändes som att E stod där bredvid oss med ett leende och ädelträstickor i händerna.

I bilen på väg hem från minnesstunden pratade vi om saker som vi tänkt prata med E om. Det finns flera funderingar hos mig som jag tänkte att det där ska jag ta upp med E någon gång när vi har lugn och ro att sitta och prata lite. Jag hade ingen brådska, vi träffades ju var och varannan vecka så förr eller senare skulle det där tillfället infinna sig. Nu blev det ju inte så. Ingen hade nog kunnat föreställa sig att hon skulle försvinna så där pang, bom, mitt i livet.

Elisabeth finns med mig fortfarande. Jag tittar reflexmässigt om hennes bil står på parkeringen bakom hennes jobb när jag går förbi, och jag pratar lite med henne ibland. Det händer mycket kul stickrelaterat i vår stad och det känns konstigt att hon inte får vara med och njuta av det tillsammans med oss.

Sockor

Igår var jag på stickcafé på en av mina LYS. Det slumpade sig så att många av oss stickade sockor och vi passade på att jämföra tekniker. Jag stickar inte sockor så ofta, men när jag gör det stickar jag från tån och upp (enligt en av Barbros beskrivningar). Så här ser sockorna ut just nu:

Tjejen som satt bredvid mig stickade också från tån, men gjorde på ett annat sätt. Det var helt klart intressant att jämföra (även om det tog ett tag innan vi förstod hur den andra gjorde) och jag tror egentligen att hennes metod passar bättre till min sambos fötter. Men det struntar jag i, det blir som jag är van att göra den här gången. Men nästa gång blir jag kanske tvungen att experimentera med lite ökningar kring hälen….

Ilsefin – Nu lite bredare!

Jag har gjort bloggen lite bredare eftersom jag vill kunna lägga upp lite större bilder så att ni kan se detaljerna bättre. Den gamla bredden var anpassad efter en bildskärmsupplösning som inte är så vanlig längre, så jag tänkte testa en bredare variant.

Det ser vettigt ut på min egen skärm, men det kan ju variera väldigt beroende på vilken skärm man har. Hör gärna av er om ni tycker att något ser konstigt ut.

PS. Jag har bara uppdaterat de allra senaste bilderna, de tidigare inläggen har fortfarande kvar de mindre bilderna.

Stickinspiration

Jag har haft lite inspirationsstiltje ett tag. Jag har inte stickat så mycket och inte fått så mycket nya idéer som jag brukar. Jag har svårt att komma till ro och när jag väl stickar så kommer jag inte in i den där nästan trance-liknande känslan när jag bara stickar och stickar utan att märka att tiden går. Det har känts lite tomt på något sätt, som om en del av mig fattas.

Så vad gör man åt sånt? Jo, man går på stickutställning. Jag är nämligen så privilegierad att jag råkar ha en stickutställning i närheten. Östergötlands länsmuseum visar utställningen “Spinna vidare” under sommaren och en bit in i höst. Lämpligt nog visar de även en utställning om svenska datorspelens historia, “Spela roll” där jag kunde lämpa av sambon (det kändes lite som lekrummet på IKEA, fast för datornördar).

En stor del av “Spinna vidare” utgörs av Britt-Marie Christofferssons stickutställning. Jag såg den för några år sedan på Textilmuseét i Borås, men jag tror att det var en hel del nytt den här gången (eller så ser jag andra saker nu). Men där finns även en utställning om Östergötlands ullspinneri (med en intressant film som visar hela produktionskedjan), en brudklänning från DoRedo-projektet och en del lokala inslag så som ett specialarbete (det heter säkert inte så längre?) från en gymnasiekille som stickade halsdukar i en mängd olika material och färger och berättat om sina lärdomar kring det. Här kommer ett urval av det jag tittat på idag:

Det var verkligen inspirerande att se alla olika strukturer, geometriska mönster och härliga färger. Tänk vad mycket man kan göra med lite garn och ett par stickor. Min favorit på utställningen var nog den här koftan av Britt-Marie Christoffersson (se även detaljbilden från ena ärmen längre upp):

Det fanns även en prova-på-hörna där sambon stickade lite på en befintlig stickning i blått glittergarn (efter ett tag viskar han till mig “det här är akryl va?”). Jag kunde inte låta bli att starta upp en ny stickning i limegrönt DoRedo garn och cerise luddgarn:

Jag kan varmt rekommendera ett besök om ni har vägarna förbi. Även utställningen “Det blå” var väldigt fin, jag blev väldigt fascinerad av historian kring de olika blåa färgämnen vi använt genom tiderna. Färgerpulver för alla färgerna låg dessutom upplagt i små petriskålar, helt fascinerande kraftiga färger, nästan självlysande.

Sa jag att det blev en Laminaria?

Jag lät ju påskina att jag hade beslutsångest angående vad som skulle bli semesterns spetsprojekt. Egentligen var det inte något svårt val. Det här garnet var menat att bli en Laminaria redan från början:

I lugnet på badbryggan vid stugan la jag upp och började sticka. Efter att ha kommit en bit på väg insåg jag det jag vetat hela tiden, jag ville inte ha stjärnmönstret. Så jag tänkte, räknade och testade lite. Sedan repade jag upp och började om och gick direkt på blommönstret istället. Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra. Garnet är dessutom supermjukt och färgskiftningarna är jättehärliga. Möjligtvis kunde jag valt en storlek större på stickorna…

Bebisgos och bebisstickning

Igår var jag hemma hos Fröken F en liten sväng för att beundra hennes nyfödda lilla dotter N. Tänk vad härligt det kan vara med en stunds bebisgosande med en söt liten flicka! Det ska verkligen bli spännande att följa lilla Ns utveckling! Hon har redan börjat shoppa garn, så det verkar lovande :)

I början på min semester besökte jag Grunnebo garn och fick se en liten provlapp uppstickat i ett grönt, melerat bomullsgarn och såg direkt en bebiskofta framför mig. Så jag var ju bara tvungen att sticka en liten kofta till den lilla som var beräknad att anlända ungefär en vecka senare.

Trots att jag inte visste om det var en flicka eller en pojke valde jag röda nyckelpigeknappar, något som verkade bekymra kvinnan i kassan. Hon försökte med gröna bilar och diverse annat som komplement (kanske bara ett försök att sälja fler knappar?). Men jag tycker att även pojkar skulle kunna ha röda nyckelpigeknappar och det skulle helt enkelt vara nyckelpigor på den här koftan.

Garnet är alltså Grunnebos kabeltvinnat 12/6 och jag har stickat på stickor 3 mm. Mönstret heter “G8840 Baby kofta och mössa” (inte min särskrivning) och kommer även det från Grunnebo. När jag stickade tyckte jag att koftan blev pytteliten, men när jag sydde ihop den och framför allt nu när jag hållit lilla N i famnen inser jag att det nog dröjer ett tag innan kofta passar. Kanske en sommarkofta lagom till vintern?

Jag misstänker för övrigt att Fröken och hennes sambo kommer få lite svårt att lägga ifrån sig sitt barn, vare sig de är i skogen eller på gräsmattor…. Men varför lägga ifrån sig en sån liten sötnos?! ;)

Next »