Ilsefin bloggar

I dag är det sista mars. I flera veckor har vi haft vår här. Krokus och snödroppar dök upp för ett par veckor sedan, tulpaner och påsklijor är på gång och forsythian börjar knoppas. Vårjackan används flitigt och jag har fått flera fina fikastunder på uteplatsen. Just idag är det dock nollgradigt och snöar, som för att påminna om hur vädret var för ett år sedan.

För ett år sedan kändes våren fortfarande väldigt avlägsen, trots att vi var på väg in i april. Det mesta av snön hade visserligen smält bort, men det var fortfarande vinterjackor, sjalar, mössor och vantar som gällde. Jag och stickvännen M bestämde oss då för att hjälpa våren lite på traven. Vi satte benvärmare på träden och piggade upp dem med färgglada blommor. Jag gjorde en sommaräng för att påminna våren om vad den skulle åstadkomma åt oss:

Ett år senare sitter blommorna i träden fortfarande kvar! Och en säker källa har observerat hur min sommaräng varsamt flyttats åt sidan och sedan tillbaka varje gång flaggan skulle hissas eller halas på den flaggstång där den hamnat. Nu tror jag dock att den har försvunnit. Vi fick många glada leenden och kommentarer från folk i alla åldrar under tiden vi höll på och några stannade och pratade en stund. Och våren kom ju faktiskt det året också. Några veckor senare flyttade vi in i vårt lilla radhus och flytthjälparlunchen kunde (efter viss tvekan) faktiskt intas i trädgården.

Nu hoppas jag att dagens väder är ett tillfälligt bakslag och att våren snart tittar fram igen, utan påminnelser.

Under höstens och vinterns sjukhusvistelser och sjukskrivningar har jag inte stickat och virkat så mycket. Jag har inte riktigt orkat med att läsa diagram och räkna varv och masktäthet hit och dit, men jag har förstås inte levt i total slöjdcelibat ändå. Ganska tidigt började jag virka mormorsrutor, vilket passade precis lagom för min koncentrationsförmåga då. Min droppställning visade sig dessutom vara utmärkt på att hålla upp garnhärvan medan jag handnystade upp garnet och mormorsrutorna blev ett utmärkt terapiarbete. Tack vare de glada färgerna har jag inte ens tyckt att det varit tråkigt att fästa trådar utan glatt tragglat mig igen ca 352 st trådfästningar!

Nu är jag uppe i totalt 88 st rutor (om jag räknat rätt) och håller på att virka ihop dem till en bebisfilt. Här är några av de sista som återstår att montera:

Jag virkar dem i ekologisk bomull 8/4, huvudsakligen från Garnverket men även en del från Erica Laurell.

I skolan där jag gick majoriteten av min låg- och mellanstadieperiod arrangerades varje år en hattparad. Första året lät det spännande och roligt, men med åren kändes det mer och mer en dag då vår musiklärare fick tillfälle att spela sin favoritmusik – Taube och Bellman. Hattparaden föregicks varje år av en period av nötande av årets utvalda stycken av dessa kompositörer, såväl på klassens musiklektioner som på mina flöjtlektioner, glatt påhejade av en mycket entusiastisk musiklärare.

Så efter denna positiva inledning tänkte jag ha en egen liten hattparad, eller baskerparad kanske (men det senare uttrycket ger mig sämre vibbar så jag håller fast vid hattparad). Den blir dock ganska kort – allt som allt två baskrar (den tredje i samma serie visade jag tidigare i år):

Som vanligt är det svårt med färgåtergivningen. Jag skulle säga att den turkosa går lite mer åt det gröna hållet än vad som syns på bilderna, och den röda är lite mörkare i verkligheten.

Mönster: Periwinkle beret
Garn: Araucania Ranco Solid (ca 50-60 gram per basker)
Stickor: 3 och 3,5 mm

Jag har använt mitt vanliga favoritmönster för baskrar, Periwinkle beret och som vanligt har jag förlängt “huvuddelen” ca 2 cm innan jag börjat med minskningarna. Och som vanligt är jag nöjd med resultatet, det är inget revolutionerande på något sätt, men enkla baskrar som jag trivs i och som fungerar som glada färgklickar till diverse gråa och svarta jackor.

Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att jag inte borde annonsera min återkomst för tidigt här i bloggen. Sen jag skrev sist har jag nämligen tillbringat ytterligare några veckor på sjukhus. Den här gången med tarmvred. Utan att gå in på några detaljer kan jag ju säga att det är inget jag rekommenderar, särskilt inte som gravid. Jag måste dock ge en stor eloge till sjukhuspersonalen som varit helt fenomenala på att ta hand om oss alla tre. De har visat väldigt stor respekt för graviditeten och den oro som det medför att vara sjuk och gravid, eller att vara anhörig till någon som är sjuk och gravid. Alla inblandade har gjort vad de kunnat för att vi ska känna oss så välinformerade, trygga och omhändertagna som möjligt.

Så en stor blombukett till alla omtänksamma undersköterskor, sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, kuratorer och sjukgymnaster o.s.v. där ute som verkligen engagerar sig i sina patienter och anstränger sig det där lilla extra för att ta hand om dem.

Det har varit tuffare mentalt att vara sjuk den här gången, när jag inte bara har mig själv att tänka på utan även en liten bebis i min mage att ta hand om på bästa möjliga sätt. Nu börjar dock krafterna komma tillbaka och jag ser fram emot att börja jobba igen i morgon.

Så med detta sagt så kommer jag försöka blogga oftare under våren, men har ingen aning om ifall jag kommer att lyckas med detta. Dessutom har jag tappat bloggtänket lite och är slarvig på att komma ihåg att ta med kameran och att tänka i blogginlägg, men det kommer nog tillbaka :)

Ett stort TACK för alla fina gratulationer!

Jag är fortfarande lite rörd av alla fina ord från er, och att så många “hängt kvar” här trots att jag inte uppdaterat på så länge. Det värmer att få så mycket uppmuntran och hejarop!

Och så hoppas jag att jag ska bli lite bättre på att uppdatera igen. Jag har i alla fall på kommit igång med stickandet och virkandet igen så det finns ett och annat att visa upp framöver. Jag märker dock att jag tappat lite av “bloggtänkandet”. Idag satt jag t.ex. och virkade över en kopp te på mysiga favoritcafét och insåg att jag inte ens tänkt tanken på att ta med kameran och ta några bilder hit för att visa upp mitt WIP. Men de gamla rutinerna kommer nog tillbaka när jag blir lite mer varm i bloggkläderna igen.

Jag har inte skrivit någon årskrönika för 2011, trots att jag brukar tycka om att göra det. Det brukar vara kul att se tillbaka på slöjdåret som passerat och sammanfatta guldkornen. Det år som vi nu har lämnat bakom oss ett av de mer speciella i mitt liv hittills, men det har inte med slöjden att göra. Jag har inte ens stickat särskilt mycket under den senare delen av året. Istället är det två andra stora händelser som dominerat mitt liv och som gör att 2011 alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

En solig hösthelg i september åkte Ilsefinsambon och jag till Omberg. Uppe på Hjässan bytte vi ringar med varandra och skålade i nyponsoppa. Ilsefinsambon friade till mig i somras, i solnedgången på Fårö, men vi väntade med att göra förlovningen offentlig tills vi valt ut och växlat ringar. Efter en härlig dag i höstsolen checkade vi in på Ombergs Turisthotell där vi åt en underbar middag medan vi snurrade på våra ringar, pratade bröllopsplaner och njöt av hur fint livet kändes.

Två veckor senare fick jag yrsel och ont i magen och det slutade med att vi åkte till akuten. Efter lite undersökningar blev jag inlagd på sjukhuset. Jobbigt på sitt sätt, men också helt fantastiskt. På sjukhuset fick vi nämligen veta att vi väntar barn. Tyvärr fick vi en ganska besvärlig start på graviditeten och jag låg på sjukhus i drygt 3 veckor och var sedan sjukskriven resten av året, först på heltid och sedan på deltid. Nu mår jag dock jättebra! Jag jobbar fulltid igen och är förstås lite trött ibland, men inte så mycket tröttare än jag brukar vara så här års. Magen växer och bebisen sparkar och slår kullerbyttor därinne. Det är förstås mycket nytt att ta ställning till och många tankar som snurrar, men nu börjar vi landa i vad som är på gång och vi börjar längta till sommaren då det lilla pyret in min mage ska titta ut och vi ska börja en ny spännande fas i våra liv.

Min gamla favirotbasker (den mossgröna) verkar ha försvunnit. Eventuellt ligger den i fickan på någon jacka jag inte använder så ofta, men mer sannolikt ligger den i någon buske någonstans. Så för att förbereda  mig för vintern stickade jag några färgglada baskrar. Den första blev knallgrön:

Mitt huvud verkar vara lite konstigt format och är dessutom ganska stort, så jag brukar ha svårt att hitta bra baskermönster som passar mitt huvud. För några år sedan hittade jag dock Periwinkle beret och fick till en basker som satt precis som jag ville. Numera utgår jag nästan alltid efter det mönstret när jag stickar baskrar. Den här gången fick jag dock räkna om lite för att få det att passa det betydligt grövre garnet.

Garnet är Colonia 140 från Handpaintedyarn.com (fast köpt via en kompis garnbutik) i en gräsgrön färg som jag tror hette Verde. Ja använde 4 mm stickor till resåren och 4,5 mm till resten av baskern.

Min masktäthet på 4,5 mm stickor var ca 18,8 maskor på 10 cm och jag lade upp 37 maskor med restgarn och gjorde sedan uppstart och ökningar enligt samma system som i orginalmönstret. Jag stickade 11 cm innan jag började minska för att kunna få plats med mitt stora huvud.

Jag är nöjd med resultatet och tycker att färgen är jättehärlig. Och så gillar jag att garnet är enfärgat men ändå lite melerat så att det blir lite liv i det. Skönt att ha en lite tjockare basker till de lite kallare dagarna också. När jag ändå var i baskerstickartagen blev det två till i samma modell men andra färger. Bilder på dem kommer inom kort.

Vi flyttade in i vårt lilla radhus i april förra året. Av olika skäl avstannade fixandet strax efter att vi nått nivån där det viktigaste var uppackat och resten var någorlunda åtkomligt. När vi flyttat in var det så härligt väder att vi mest var ute i trädgården och fixade, under sommaren var vi ute på äventyr mest hela tiden och när hösten kom fick vi annat att tänka på. Före jul fick jag ett ryck av energi och huslighet och tog tag i uppackning och organisering av mitt slöjdmaterial som dittills förvarats i en hög av kartonger och andra lösa travar bakom mitt skrivbord.

Före:

Efter lite mätande, en tur till IKEA, lite skruvande och till sist lite organisering blev resultatet så här:

Det känns himla bra att ha fått ordning på mina grejer! Det ser lugnt och vilsamt ut för ögat, samtidigt som sakerna är lätt åtkomliga när inspirationen slår till. Böcker, garner och knappburkar får stå framme medan tråkiga pärmar, symaskinen, blockningspusslet m.m. har dolts bakom vita skåpluckor. Äntligen har jag fått ett fint litet slöjd- och inspirationshörn i det vi kallar vårt lekrum. Lekrummet är alltså rummet där vi har våra datorer och diverse prylar som hör ihop med våra respektive intressen. Garn, tyg, stickor etc. i mitt fall – lödkolv, resistorer, transistorer, kretskort, sladdar och diverse liknande mackapärer på Ilsefinsambons sida. Det som möjligtvis avviker från det något könsstereotypa mönstret är att Ilsefinsambon även har en gammal fårsax som han inte kunde motstå på en loppis på Gotland i somras.

I mellandagarna gjorde vi ytterligare ryck här hemma. Ilsefinsambon blev lite avundsjuk på att jag fått det så fint på min sida av lekrummet, så han åkte till IKEA och skaffade sig ett likadant skåp samt en lådhurts och röjde upp på sin sida också. Samtidigt passade jag på att sy nya gardiner till vardagsrummet och fixa lite annat småplock (tänk vilken energi man kan få av vetskapen om att man får gäster ett par dagar senare :). Förra helgen var vi och köpte lite nya krukväxter att fylla ut med när vi plockade bort adventsbågarna (stjärnan och de lilla snöbollslyktan får hänga kvar i fönstren ett tag till). Nu börjar det verkligen kännas som ett riktigt hem, vårt hem. Nästa punkt är att hitta lite snygga saker att sätta på väggarna. Vi har inte riktigt hittat vad vi vill ha än – kanske trycka upp lite av våra egna foton eller försöka hitta några snygga affischer eller tryck att rama in. Vi får se vad det blir till slut. Tips på väggdekorationsfronten mottages tacksamt!