2012

Inspirationsexplosion

Jag har en period nu med sÃ¥ mycket inspiration, sÃ¥ mÃ¥nga idéer och sÃ¥ mycket jag vill göra. Det är sÃ¥ härligt att känna idéerna och lusten välla fram, även om jag inte hinner med allt jag tänkt sÃ¥ försöker jag njuta av idéerna och lusten. Jag har varit sjuk ett tag (sköldkörtelinflammation – riktigt jobbigt) och är sjukskriven frÃ¥n min föräldraledighet sedan ett tag tillbaka. Och jag känner verkligen att det har vänt nu och att jag börjar mÃ¥ sÃ¥ mycket bättre. Att kreativiteten sätter fart brukar vara ett riktigt bra hälsotecken tycker jag. Och dessutom nÃ¥got som jag mÃ¥r bra av och fÃ¥r energi av, sÃ¥ det blir en positivt spiral av det hela.

Det senaste projektet som jag hÃ¥ller pÃ¥ med och som jag blir glad av är faktiskt ett broderi. Broderi har aldrig riktigt varit min grej. Jag har inte riktigt fÃ¥tt till det och därmed inte fÃ¥tt det där flytet som jag tycker är sÃ¥ viktigt när jag slöjdar. Karin Holmbergs böcker (Karins broderier och SmÃ¥ och stora broderier) har verkligen satt fart pÃ¥ min broderiinspiration. För ett tag sedan köpte jag en body till Lillsefin (den där klassiska ta tvÃ¥ betala för en, och det fanns en fin och nÃ¥gra “jaja, det funkar väl”). Den trÃ¥kiga sÃ¥g ännu trÃ¥kigare ut när jag kommit hem med den och jag tänkte att jag skulle försöka piffa upp den lite. NÃ¥n natt när jag satt och matade Lillsefin kom jag att tänka pÃ¥ Karins fina huvtröja och började spÃ¥na. SÃ¥ snart jag fick tillfälle kom böcker och garner fram och idéen började ta form.

Idag satt jag och broderade och lyssnade på den fina svenska stickpodden. Vid det här laget tror jag att de flesta har hört talas om den, men om ni skulle ha missat dem eller om ni inte kommit er för att lyssna än så ta det här tillfället och börja lyssna! Jag tycker att det känns som att jag är på stickcafé hemma i soffan när jag lyssnar på dem.

Bebisfilt av mormorsrutor

Som jag berättat om tidigare virkade jag mormorsrutor till en bebisfilt under i stort sett hela graviditeten. Det var precis lagom enkelt för att jag skulle orka med samtidigt som färgerna gav mig lite glädje. Tanken var att filten skulle vara klar när barnet föddes, men eftersom dottern föddes 7 veckor för tidigt så höll inte min plan. Den var dock klar det datum som dottern var beräknad att komma, så helt fel ute var jag inte.

VirknÃ¥l 3,5 och ekologisk bomull 8/4. Det gula garnet kommer frÃ¥n Erica Laurell resten av färgerna kommer frÃ¥n Garnverket. Till slut blev täcket totalt 88 (8*11) rutor och ca 90*110 cm. Jag virkade ihop rutorna radvis med den här tekniken och gjorde de vÃ¥gräta ihopvirkningarna frÃ¥n rätsidan och de lodräta frÃ¥n avigsidan för att inte fÃ¥ nÃ¥gon avig eller rätsida. Rutorna är ihopsatta med tvÃ¥ stegs förskjutning vilket jag tycker ger en känsla av kontrollerad slumpmässighet (om man nu kan säga sÃ¥ :)). Jag avslutade med att virka tvÃ¥ “mormorsrutevarv” runt hela filten.

Jag är sjukt nöjd med resultatet. Färgerna verkligen lyser och jag blir så glad av att titta på den. Dessutom har den varit till stor glädje för mig under graviditeten och hjälpt mig att tänka på det lilla barn som väntade på att komma ut och på så sätt gett mig små andrum från alla hälsoproblem och oro som följde mig under graviditeten.

Lakanet som jag har bäddat med är broderat med ett monogram. Det är Ilsefinsambons farmor som har broderat det till sin son, Ilsefinsambons far. Det känns fint tycker jag att veta att Lillsefins* gammelfarmor är med på ett hörn, även om hon inte lever längre.

.

*) Det var Ilsefinsambon som kom på bloggaliaset för dottern. Han älskar att vränga omkring på ord (gärna i dåliga ordvitsar) och tyckte att det var självklart att Ilsefins lilla dotter blir Lilla Ilsefin som blir Lillsefin. 

Snabbmat: Halloumipasta med broccoli

Förr skrev jag en hel del om matlagning och bakning. Av någon anledning har det inte blivit så mycket av det på länge. Men nu tänkte jag tipsa om min nya snabbmatsfavorit. Ni vet en sån där rätt vi tar till när fantasin tagit slut och vi båda är trötta och hungriga. Det tar ca 15 minuter att laga till.

Till 4 portioner:

1 gul lök
1 vitlöksklyfta
1 paket krossade tomater
1 paket halloumiost
1 burk urkärnade kalamataoliver
1 tärning grönsaksbuljong (alt. 1 msk Kund Markattas grönsaksbuljong i pulverform)
ett par rejäla nävar broccolibuketter
3-4 portioner pasta av valfri sort
salt
svartpeppar
ev. cayennepeppar
ev. 1 tsk socker
olja till stekning

Ev. ytterligare smaksättning t.ex. en klick Ajvar Relish, en skvätt rödvin, den där halva burken tacosås som alltid blir stående, lite chilisås, några finhackade soltorkade tomater, en tärnad paprika eller var du nu har hemma i skåpen.

Hacka lök och vitlök och fräs i en skvätt olja tills det blivit mjukt och lite genomskinligt (Obs! Var försiktig så att vitlöken inte bränns, då blir den lite besk). Häll sedan på tomatkrossen och buljongtärningen samt ev. extra smaksättning. Låt såsen puttra i ca 10 min (medan du fixar resten). Koka pastan enligt beskrivning på förpackningen. Låt broccolin koka tillsammans med pastan i slutet av koktiden (ca 5 minuter för färsk broccoli och 1-2 minuter för fryst broccoli). Smaka av tomatsåsen med salt, peppar, cayenne och ev en nypa socker för att runda av syrligheten något. Tärna halloumin och stek den gyllenbrun i en skvätt olja. Rör ner oliver och halloumi i tomatsåsen precis innan servering. Häll av vattnet från pasta och broccoli och servera.

Vill man ha lite mer protein i maten kan man röra ner en burk kikärtor i tomatsåsen eller servera maten med en klick Keso på toppen. Vill man inte äta pasta kan man förstås välja bulgur, quinoa, matvete eller något annat gott istället.

.

PS. Varför inte satsa på den här rätten som veckans vegorätt (enligt min gamla uppmaning för några år sedan)?

Lunchmys

Idag har jag varit på sticklunch med några kära vänner. Dottern är hemma med sin pappa och jag njuter av gott sällskap, god mat och lite sticktid. Nu har kompisarna åkt tillbaka till sina jobb och jag sitter kvar med en påtår. Och njuter!

image

Stickar på en fuskpolo i supermjuka Debbie Bliss baby cashmerino. Tänkt att värma dotterns hals när hon sitter i bärselen.

FÃ¥r se hur det här blir… Jag är lite ovan vid att blogga frÃ¥n mobilen…

PS. Det är sånt här som borde kallas för mammaledighet, inget annat.

Tack!

Tack kära ni för er fina respons på mitt förra inlägg! Jag ska ärligt erkänna att jag funderade både en och två gånger på om jag skulle posta det eller inte. Det är en fin gräns mellan personligt och privat och eftersom bloggen inte varit så aktiv de sista året har jag inte längre samma kontakt med er läsare som jag haft tidigare. Nu efter att ha läst era fina kommentarer är jag så glad att jag ändå postade. Och att det jag ville få fram också verkar ha nått ut till er. Och tack alla ni som delat med er av era egna erfarenheter, det visar ju på att det också är ett ämne som många är berörda av på ett eller annat sätt.

Kram på er!

Man skaffar inte barn, man kanske FÃ…R barn

Igår var det exakt ett år sedan jag blev gravid. Till skillnad från de flesta andra föräldrar vet jag exakt när det befruktade ägget landade i min livmoder. Vi har nämligen gjort en provrörsbefruktning.

Det har aldrig varit självklart för mig att jag skulle ha barn. Jag lekte aldrig särskilt mycket med dockor när jag var liten och tyckte att det var aptråkigt att sitta barnvakt (med undantaget min kusin som jag också är dopfadder till, hon har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta). Som vuxen var jag i många år tveksam till att jag någonsin skulle vilja ha barn. Jag kunde helt enkelt inte se mig själv med barn. Jag tyckte mest att det verkade väldigt jobbigt att vara förälder.

Efter att ha varit tillsammans med Ilsefinsambon nÃ¥gra Ã¥r insÃ¥g jag att jo, jag vill faktiskt ha barn ändÃ¥. Kanske inte med en gÃ¥ng, men sÃ¥ smÃ¥ningom. Vid den här tiden var jag ocksÃ¥ väldigt sjuk (jag har en kronisk tarmsjukdom, ulcerös colit) och gick pÃ¥ tunga mediciner. SÃ¥ länge jag Ã¥t de här medicinerna avrÃ¥dde man frÃ¥n att försöka bli gravid. Till sist blev jag sÃ¥ dÃ¥lig att jag behövde opereras och man tog bort min tjocktarm (ja, det gÃ¥r att leva finfint utan tjocktarm). Vi pratade förstÃ¥s med läkarna inför operationen om att vi skulle vilja ha barn i framtiden och fick veta att operationen kunde tänkas pÃ¥verka min fertilitet, men riskerna var inte jättestora. Efter operationen avrÃ¥dde man frÃ¥n graviditet det närmaste Ã¥ret för att lÃ¥ta magen läka ordentligt. När vi väl bestämde oss för att försöka var vi alltsÃ¥ väl medvetna om att det kunde bli besvärligt för oss. Och det blev det ocksÃ¥. Vi försökte drygt ett Ã¥r själva. Ett Ã¥r fyllt av räknande pÃ¥ dagar, ägglossningsstickor och negativa gravtester. Hopp och oro. Folk omkring oss blev gravida och fick barn. Det är kluvet att fÃ¥ reda pÃ¥ att nÃ¥gon i ens närhet väntar barn när man själv försökt ett bra tag. Även om man gläds Ã¥t andra sÃ¥ dyker ocksÃ¥ de där tunga tankarna upp – blir det nÃ¥gonsin vÃ¥r tur?

Efter ett år tog vi kontakt med fertilitetskliniken vid vårt sjukhus och genomgick en fertilitetsutredning. Inga fysiska hinder hittades och till sist bestämdes det att vi skulle göra en provrörsbefruktning. Det kändes både hoppfullt och tungt. Vi insåg att risken var stor att vi hade några tuffa år av försök och misslyckanden framför oss. Vi pratade mycket om hur vi skulle förhålla oss till det här på ett sätt som blev så bra som möjligt för oss. Vi bestämde oss snabbt för att inte hålla det hemligt, vi ville inte lägga energi på hemlighetsmakeri och vi känner båda att det är synd att det pratas så lite om den här typen av problem. Jag berättade för några vänner och ett par kollegor, och Ilsefinsambon gjorde likadant. Familjen skulle förstås också få veta. Det kändes viktigt att kunna få stöd och förståelse från vår omgivning om det blev en tung resa.

FrÃ¥n det att beslutet om provrörbefruktning fattats till dess att behandlingen startades gick det snabbt. Innan vi visste ordet av var det nässpray och sprutor, hormoner och att noga hÃ¥lla koll pÃ¥ klockan. Var Ã¥ttonde timme, exakt (det fick inte gÃ¥ mer än 10 minuter Ã¥t ena eller andra hÃ¥llet) skulle hormonerna tas. Och sÃ¥ för ett Ã¥r sedan Ã¥kte vi in till sjukhuset för att sätta in ett embryo. Oj, det var en konstig dag. Tusen tankar snurrade, försiktigt hopp som vi bara nästan vÃ¥gade släppa fram. Vi höll varandra hÃ¥rt i handen och hoppades och hoppades. Efter en vecka blev jag dÃ¥lig och pÃ¥ sjukhuset fick vi reda pÃ¥ att jag var gravid (och hade överreagerat pÃ¥ äggstimuleringshormonerna). Helt otroligt! Vilken otrolig tur – vi lyckades pÃ¥ första försöket! Det tog lÃ¥ng tid innan vi vÃ¥gade tro att det verkligen var sant. Jag fick en hel trave med gravtester av läkaren “sÃ¥ kan du testa sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger du vill tills du tror pÃ¥ resultatet”. Det var nog först halvvägs in i graviditeten som jag pÃ¥ allvar fattade att vi faktiskt väntade barn.

Anledningen till att jag skriver om det här är att det pratas väldigt lite om barnlöshet och provrörsbefruktningar. Och det är synd. Det är ett tungt ämne, men jag tror ocksÃ¥ att det gÃ¥r att avdramatisera det nÃ¥got om fler orkar och vÃ¥gar prata om det. För mig har det alltid varit sÃ¥ att det är lättare att hantera jobbiga saker om jag vet att andra upplevt nÃ¥got liknande och antingen delar kampen eller kanske rent av tagit sig ur det. Jag märker ocksÃ¥ att folk liksom hajar till när jag berättar att min dotter kommit till med provrörsbefruktning. Jag förstÃ¥r att mÃ¥nga tycker att det är väldigt privat information och har svÃ¥rt att veta hur de ska förhÃ¥lla sig till mitt “avslöjande”. Jag brukar försöka förklara att jag har lyxen att ha lyckats och dessutom efter en väldigt kort kamp och därmed har möjligheten att kunna prata om det här utan att drunkna i känslor. Vid flera tillfällen har folk blivit lite lättade av att fÃ¥ ställa frÃ¥gor “Min bror/vän/kollega hÃ¥ller ocksÃ¥ pÃ¥, men jag vet inte hur det gÃ¥r till och vÃ¥gar inte frÃ¥ga.”. Om jag pÃ¥ det sättet kan bana väg för nÃ¥gon annan sÃ¥ gör jag gärna det.

Nu har vi en glad liten tjej som älskar att sjunga, växer så det knakar och håller oss vakna på nätterna. Helt fantastiskt och samtidigt skitjobbigt. Jag känner mig så tacksam för att jag får uppleva det här.

.

En annan sak, pÃ¥ samma tema – Av nÃ¥gon anledning verkar mÃ¥nga tycka att det är helt okej att hinta, frÃ¥ga och tjata pÃ¥ folk som är i den “rätta” Ã¥ldern om det inte är dags att “skaffa barn”. “JassÃ¥, har ni skaffat kombi, finns det kanske en liten bulle i ugnen?” eller “Och ni dÃ¥, blir inte ni sugna pÃ¥ att skaffa barn?”. Men som en kollega till mig brukar säga: “Man skaffar inte barn, om man vill och har tur fÃ¥r man barn.”. När man försökt ett tag sÃ¥ kan de där nyfikna frÃ¥gorna och kommentarerna vara väldigt jobbiga. En enkel fikarumskommentar kan vara droppen som gör att känslorna väller över. Den egna längtan och oron räcker bra som det är utan att spädas pÃ¥ med omgivningens förväntningar. Vi har ändÃ¥ haft tur och mött relativt lite frÃ¥gor och pÃ¥tryckningar frÃ¥n vÃ¥r omgivning om det här med att “skaffa barn”. Det är klart att vi vetat att det funnits en längtan efter barnbarn och syskonbarn i vÃ¥ra familjer, och att vÃ¥ra vänner nog förstÃ¥tt att vi i alla fall tagit nÃ¥gon form av beslut i barnfrÃ¥gan men samtidigt respekterat att det är vÃ¥r ensak tills vi väljer att dela med oss av det.

Babykoftor

Som jag tidigare skrivit så stickade jag inte något till bebisen under graviditeten, jag varken orkade eller kunde. När vi kom hem från neonatal uppstod dock ett relativt akut koftbehov och jag rotade fram några restnystan och stickade en liten kofta i prematurstorlek.

Garn: Araucania Ranco Solid
Stickor: 3 mm och 3,5 mm
Mönster: Top Down Raglan Baby Sweater
Storlek: Prematur (ca storlek 44-50)
Ändringar: Rätstickade kanter istället för resår, bredare raglankant samt minskade 2 m var fjärde varv 3 gånger (totalt 6 maskor minskade) på ärmarna.

Eftersom det gick snabbt och var roligt började jag nästan med en gång med ytterligare en kofta, men den hann jag inte sticka klart innan dottern blivit för stor (så den ligger halvstickad i UFO-högen). Så jag började på ytterligare en, den här gången fick ett sock-UFO stryka med för att få fram lite sockgarn från Kaffe Fasset. Det var med nöd och näppe jag hann klart den här innan dottern blev för stor. Men nu har vi en kofta som nog räcker några veckor kanske en månad rent av. Om jag ska hinna med att sticka fler koftor så får det nog bli med lite grövre garn så att det går lite snabbare. Tur att det börjar bli höst så att det behövs lite tjockare koftor.

Garn: Regia sockgarn, Kaffe Fassets kollektion
Stickor: 3 mm och 3,5 mm
Mönster: Top Down Raglan Baby Sweater
Storlek: ca 2-3 månader
Ändringar: Började  med fler maskor (tror jag la till 10-12 maskor), gjorde både ok, kropp och ärmar längre. Rätstickade kanter istället för resår samt bredare kant mellan raglanökningarna.

Det är otroligt vad den lilla krabaten växer. Den där lilla spinkiga plutten på strax under 2 kg som vi hade med oss hem från sjukhuset (och som nästan drunknade i den första koftan) har nu blivit en rejäl tjej på ca 6 kg. Nu när jag tog fram den lilla koftan kändes det som att det var dockkläder jag höll i. När jag la koftorna bredvid varandra var jag tvungen att hämta Ilsefinsambon för att visa hur stor skillnad det var på plaggen.

.

PS. Jag behöver komma pÃ¥ ett bra alias för min dotter här pÃ¥ bloggen inser jag…

Inspirationsstund

Nu har jag öppnat Hemslöjd! När dottern somnade fint på golvet häromdagen passade jag på att ta en kopp kaffe, en bit paj och läsa lite. Det blir som sagt inte så mycket tid till slöjd just nu, men att få en sån här paus och fylla på lite slöjdinspiration gör underverk för skaparhjärtat. Särskilt som jag inte virkat eller stickat på en hel vecka nu. Men axeln är bra igen, så nu har jag lättat på restriktionerna.

Jag blir mer och mer förtjust i Hemslöjds nya profil. Jag var väldigt skeptisk till att idén att varje nummer skulle ha ett specifikt tema skulle hålla i längden. Jag var rädd att vissa nummer skulle kännas helt ointressanta. Men det har tvärtom visat sig fånga mitt intresse ännu mer. Förr hoppade jag i allmänhet över någon artikel per nummer, men nu läser jag oftast vartenda ord. Och fascineras över slöjdområden som är helt oprövad mark för mig. Det är så härligt att läsa om människor som totalt nördar in sig på något. Sen är det klart att vissa nummer känns lite mer lockande än andra t.ex. det om ull eller det om knappar och band. Det senaste handlar om kläder och var inte heller så dumt.

.

PS. Om nÃ¥gon blir orolig över att jag lÃ¥ter dottern sova pÃ¥ mage – jag vet att det avrÃ¥ds frÃ¥n att lÃ¥ta bebisar sova pÃ¥ mage obevakat. Det var därför jag satt pÃ¥ golvet bredvid henne och fikade.

Amigurumiverkstad

Min dotter har ganska nyligen kommit in i åldern då det börjar bli intressant att titta sig omkring. Tidigare har vi undvikit att ge henne leksaker, mobiler, babygym etc. eftersom hon inte behövde fler intryck än de som hon får naturligt (så är i alla fall rekommendationerna för prematurer, jag vet inte hur det är för fullgångna barn). Den senaste månaden har hon dock börjat uppskatta färgglada saker att titta på och börjar kunna sysselsätta sig själv om hon har något intressant att titta på (nåja, kortare stunder i alla fall). Jag insåg att det var dags att dra igång amigurumiverkstaden. Jag inventerade garnsamlingen och kompletterade sedan med några nystan Catania (från Ejes garn) för att täcka in hela färgskalan.

Jag har längtat efter en samling färglada och inspirerande bomullsgarner att ha till småprojekt (motsvarande uppsättning ullgarn finns sedan länge) och äntligen fick jag en ursäkt att skaffa mig det.

Första amigurumimålet är att göra en mobil till barnvagnen. Jag har börjat så smått med en sköldpadda, en halv gris och en halv pingvin. Tanken är att det även ska bli ett bi och kanske även en blåval om det får plats. Just nu har jag dock tvingats ta en kreativ paus eftersom jag fått lite ont i en axel (typ nackspärr fast i axeln). Oklart om det är slöjdmusklerna som tappat formen det senaste året och inte klarar av en intensiv virkperiod, eller om det är bebislyftarmusklerna som inte riktigt är på plats ännu.

Så länge klurar jag på hur jag smartast ska hänga upp mobilen. Jag har tänkt något i stil med duffelknappar i ändarna (för att haka i fästena på barnvagnssufletten) men frågan är hur jag ska hänga upp djuren däremellan på ett sätt som är säkert för bebisen men samtidigt lite flexibelt. Djuren ska hänga kvar på respektive plats och inte glida ihop i mitten och det skulle vara kul att kunna byta djur lite efter humör och grad av uttråkan hos dottern.

Nytt liv

Nu börjar vårt nya vardagsliv så sakteliga ta form. Ilsefinsambon jobbar sedan två veckor tillbaka och jag och lilltjejen är ensamma hemma. Vi har haft en lång härlig sommar tillsammans hela familjen då vi kunnat vara lediga båda två ända sedan Matilda föddes. Så även om den allra första tiden blev ganska dramatisk och jobbig så har vi samtidigt fått möjlighet att tillbringa mycket tid tillsammans och lära känna varandra som familj i lugn och ro.

Så mycket slöjdande har det dock inte blivit. Jag tappade farten när det gäller slöjdandet redan under graviditeten och har sedan inte riktigt kommit igång igen. Det hinns liksom inte riktigt med lika mycket som tidigare. Jag hinner knappt ens bläddra i tidningar och böcker. Senaste numret av tidningen Hemslöjd kom för 1-2 veckor sedan och jag har inte ens packat upp den. Min tanke har varit att spara den till nåt bra tillfälle då jag kan sitta ner i lugn och ro med en kopp te och läsa från pärm till pärm som jag brukar. Jag börjar dock tro att det är dags att ge upp den tanken.

För en tid sedan fick jag även ett recensionsexemplar av Karin Holmbergs senaste bok “SmÃ¥ och stora broderier” som släppts i dagarna. Jag har i ärlighetens namn inte öppnat den heller, men om den är lika inspirerande som Karins förra bok sÃ¥ är den jättebra. Jag kanske Ã¥terkommer med en utförligare rapport sÃ¥ smÃ¥ningom.

Lite ögongodis att fylla på inspirationen med.

Kul att få ett recensionsex från förlaget, särskilt med tanke på hur lite jag bloggat på sistone.

Lite stickar jag ju fortfarande. Den första lilla bebiskoftan (som jag inte visat här, men som kommer på bild så småningom) är urvuxen och jag börjar känna mig lite stressad över att nästa kofta inte är klar än. Det vore ju bra om den blev klar innan den är urvuxen. Nu är det bara avmaskning, tvätt och trådfästning kvar så förhoppningsvis blir den klar i veckan.

Kaffe Fassets sockgarn blir finfint som bebiskofta. En halvfärdig vuxenstrumpa fick stryka med på kuppen. (Ett UFO mindre i högen vid soffan - hurra!)

Jag har saknat bloggen, men tänker inte presentera några nya ambitioner för den kommande tidens bloggande. Det får bli som det blir helt enkelt. Och så känns det mesta i livet just nu faktiskt. En dag i taget, det får bli som det blir.

Next »