Man skaffar inte barn, man kanske FÃ…R barn

Igår var det exakt ett år sedan jag blev gravid. Till skillnad från de flesta andra föräldrar vet jag exakt när det befruktade ägget landade i min livmoder. Vi har nämligen gjort en provrörsbefruktning.

Det har aldrig varit självklart för mig att jag skulle ha barn. Jag lekte aldrig särskilt mycket med dockor när jag var liten och tyckte att det var aptråkigt att sitta barnvakt (med undantaget min kusin som jag också är dopfadder till, hon har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta). Som vuxen var jag i många år tveksam till att jag någonsin skulle vilja ha barn. Jag kunde helt enkelt inte se mig själv med barn. Jag tyckte mest att det verkade väldigt jobbigt att vara förälder.

Efter att ha varit tillsammans med Ilsefinsambon nÃ¥gra Ã¥r insÃ¥g jag att jo, jag vill faktiskt ha barn ändÃ¥. Kanske inte med en gÃ¥ng, men sÃ¥ smÃ¥ningom. Vid den här tiden var jag ocksÃ¥ väldigt sjuk (jag har en kronisk tarmsjukdom, ulcerös colit) och gick pÃ¥ tunga mediciner. SÃ¥ länge jag Ã¥t de här medicinerna avrÃ¥dde man frÃ¥n att försöka bli gravid. Till sist blev jag sÃ¥ dÃ¥lig att jag behövde opereras och man tog bort min tjocktarm (ja, det gÃ¥r att leva finfint utan tjocktarm). Vi pratade förstÃ¥s med läkarna inför operationen om att vi skulle vilja ha barn i framtiden och fick veta att operationen kunde tänkas pÃ¥verka min fertilitet, men riskerna var inte jättestora. Efter operationen avrÃ¥dde man frÃ¥n graviditet det närmaste Ã¥ret för att lÃ¥ta magen läka ordentligt. När vi väl bestämde oss för att försöka var vi alltsÃ¥ väl medvetna om att det kunde bli besvärligt för oss. Och det blev det ocksÃ¥. Vi försökte drygt ett Ã¥r själva. Ett Ã¥r fyllt av räknande pÃ¥ dagar, ägglossningsstickor och negativa gravtester. Hopp och oro. Folk omkring oss blev gravida och fick barn. Det är kluvet att fÃ¥ reda pÃ¥ att nÃ¥gon i ens närhet väntar barn när man själv försökt ett bra tag. Även om man gläds Ã¥t andra sÃ¥ dyker ocksÃ¥ de där tunga tankarna upp – blir det nÃ¥gonsin vÃ¥r tur?

Efter ett år tog vi kontakt med fertilitetskliniken vid vårt sjukhus och genomgick en fertilitetsutredning. Inga fysiska hinder hittades och till sist bestämdes det att vi skulle göra en provrörsbefruktning. Det kändes både hoppfullt och tungt. Vi insåg att risken var stor att vi hade några tuffa år av försök och misslyckanden framför oss. Vi pratade mycket om hur vi skulle förhålla oss till det här på ett sätt som blev så bra som möjligt för oss. Vi bestämde oss snabbt för att inte hålla det hemligt, vi ville inte lägga energi på hemlighetsmakeri och vi känner båda att det är synd att det pratas så lite om den här typen av problem. Jag berättade för några vänner och ett par kollegor, och Ilsefinsambon gjorde likadant. Familjen skulle förstås också få veta. Det kändes viktigt att kunna få stöd och förståelse från vår omgivning om det blev en tung resa.

FrÃ¥n det att beslutet om provrörbefruktning fattats till dess att behandlingen startades gick det snabbt. Innan vi visste ordet av var det nässpray och sprutor, hormoner och att noga hÃ¥lla koll pÃ¥ klockan. Var Ã¥ttonde timme, exakt (det fick inte gÃ¥ mer än 10 minuter Ã¥t ena eller andra hÃ¥llet) skulle hormonerna tas. Och sÃ¥ för ett Ã¥r sedan Ã¥kte vi in till sjukhuset för att sätta in ett embryo. Oj, det var en konstig dag. Tusen tankar snurrade, försiktigt hopp som vi bara nästan vÃ¥gade släppa fram. Vi höll varandra hÃ¥rt i handen och hoppades och hoppades. Efter en vecka blev jag dÃ¥lig och pÃ¥ sjukhuset fick vi reda pÃ¥ att jag var gravid (och hade överreagerat pÃ¥ äggstimuleringshormonerna). Helt otroligt! Vilken otrolig tur – vi lyckades pÃ¥ första försöket! Det tog lÃ¥ng tid innan vi vÃ¥gade tro att det verkligen var sant. Jag fick en hel trave med gravtester av läkaren “sÃ¥ kan du testa sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger du vill tills du tror pÃ¥ resultatet”. Det var nog först halvvägs in i graviditeten som jag pÃ¥ allvar fattade att vi faktiskt väntade barn.

Anledningen till att jag skriver om det här är att det pratas väldigt lite om barnlöshet och provrörsbefruktningar. Och det är synd. Det är ett tungt ämne, men jag tror ocksÃ¥ att det gÃ¥r att avdramatisera det nÃ¥got om fler orkar och vÃ¥gar prata om det. För mig har det alltid varit sÃ¥ att det är lättare att hantera jobbiga saker om jag vet att andra upplevt nÃ¥got liknande och antingen delar kampen eller kanske rent av tagit sig ur det. Jag märker ocksÃ¥ att folk liksom hajar till när jag berättar att min dotter kommit till med provrörsbefruktning. Jag förstÃ¥r att mÃ¥nga tycker att det är väldigt privat information och har svÃ¥rt att veta hur de ska förhÃ¥lla sig till mitt “avslöjande”. Jag brukar försöka förklara att jag har lyxen att ha lyckats och dessutom efter en väldigt kort kamp och därmed har möjligheten att kunna prata om det här utan att drunkna i känslor. Vid flera tillfällen har folk blivit lite lättade av att fÃ¥ ställa frÃ¥gor “Min bror/vän/kollega hÃ¥ller ocksÃ¥ pÃ¥, men jag vet inte hur det gÃ¥r till och vÃ¥gar inte frÃ¥ga.”. Om jag pÃ¥ det sättet kan bana väg för nÃ¥gon annan sÃ¥ gör jag gärna det.

Nu har vi en glad liten tjej som älskar att sjunga, växer så det knakar och håller oss vakna på nätterna. Helt fantastiskt och samtidigt skitjobbigt. Jag känner mig så tacksam för att jag får uppleva det här.

.

En annan sak, pÃ¥ samma tema – Av nÃ¥gon anledning verkar mÃ¥nga tycka att det är helt okej att hinta, frÃ¥ga och tjata pÃ¥ folk som är i den “rätta” Ã¥ldern om det inte är dags att “skaffa barn”. “JassÃ¥, har ni skaffat kombi, finns det kanske en liten bulle i ugnen?” eller “Och ni dÃ¥, blir inte ni sugna pÃ¥ att skaffa barn?”. Men som en kollega till mig brukar säga: “Man skaffar inte barn, om man vill och har tur fÃ¥r man barn.”. När man försökt ett tag sÃ¥ kan de där nyfikna frÃ¥gorna och kommentarerna vara väldigt jobbiga. En enkel fikarumskommentar kan vara droppen som gör att känslorna väller över. Den egna längtan och oron räcker bra som det är utan att spädas pÃ¥ med omgivningens förväntningar. Vi har ändÃ¥ haft tur och mött relativt lite frÃ¥gor och pÃ¥tryckningar frÃ¥n vÃ¥r omgivning om det här med att “skaffa barn”. Det är klart att vi vetat att det funnits en längtan efter barnbarn och syskonbarn i vÃ¥ra familjer, och att vÃ¥ra vänner nog förstÃ¥tt att vi i alla fall tagit nÃ¥gon form av beslut i barnfrÃ¥gan men samtidigt respekterat att det är vÃ¥r ensak tills vi väljer att dela med oss av det.

33 Responses to “Man skaffar inte barn, man kanske FÃ…R barn”

  1. Ullfull on 24 Sep 2012 at 15:35

    Heja Er! Jag tycker att det är mycket bra att göra som Ni gjort! Jag är en person som pratar högt om jobbiga saker och har alltid mötts av respekt! Man väljer alltid själv!

  2. Mikaela on 24 Sep 2012 at 15:48

    SÅ fint skrivet. Bra att nån tar upp hur det också kan vara, när inget är självklart. Jag har själv en väninna som gått igenom två provrörsbefruktningar men hon valde att inget berätta förrän hennes då yngsta var över året gammalt. Jättefint att du säger som det är! Kram!

  3. Ylva on 24 Sep 2012 at 16:45

    Ja det är aldrig fel att prata om tunga saker , själv försökte vi också ett år ungefär .gravtest efter gravtest. Besvikelse och panik. Skulle inte vi kunna få barn Gick till gynekologen och fick recept på piller som skulle stimulera min ägglossning ,då klockan inte riktigt tickat igång ,behövde aldrig hämta ut mitt recept , knuten släppte när väl gick och pratade om det .

  4. Kristin on 24 Sep 2012 at 17:37

    Hej! Följer din blogg lite för stickningens skull men har ocksÃ¥ pÃ¥börjat en resa mot barn som är lite tuffare än för mÃ¥nga andra. Blev gravida efter 10 mÃ¥naders försök men fick tyvärr missfall i sjätte veckan. Efter ett halvÃ¥r har vi ite lyckats bli gravida igen. Efter missfallet är vi öppna med det hela, vilket har gjort att oron och sorgen har blivit lite lättare att hantera, tycker vi. Vi resonerade som er – vi har ju inget att skämmas för och vi kan ju inte vara ensamma direkt. Ju fler som berättar, desto mer förstÃ¥r man att det är ganska vanligt att man fÃ¥r vänta ett tag pÃ¥ att fÃ¥ blir förälder.

    Okänsliga kommentarer är sÃ¥randed och ofattbart korkade. En kompis sa till mig ( efter att ha fÃ¥tt barn som blev till pÃ¥ första försöket) – vänta inte, det finns verkligen inget som gÃ¥r upp mot det här! Nehej…säger du det…

    Jag tänker pÃ¥ den som kommer till oss sÃ¥ smÃ¥nkngom, dÃ¥ kommer det att kännas som att inget annat skulle ha varit bättre än det som blev…

    Tack för att d delar med dig!

    Kramar

  5. Blenda on 24 Sep 2012 at 18:23

    Vilket fint inlägg! Och vad roligt att det gått så bra! Ha det gott/Blenda

  6. Maria on 24 Sep 2012 at 19:12

    Jättefint och hoppfullt inlägg! Jag har också stora problem att bli gravid och framför allt att behålla en graviditet. Jag fick senaste missfallet i helgen (i v9.) Jag har opererats flera gånger och har bara en äggledare kvar nu. Efter tre års kämpande/ missfall/ utomkvedshavandeskap/ hormonbehandlingar och utredningar ska vi nu äntligen försöka med IVF och hoppas på att embryot då blir starkare och vilja stanna. Jag blev så glad av att läsa ditt inlägg och jag undrar också varför man ska hålla allt hemligt. Min sambo vill ha det så men jag behöver dela med mig som terapi. Det är jäkligt tufft att klara på egen hand och man måste dessutom stå ut med allas frågor om ifall vi inte ska ha barn snart mm.

    Tack för ett hoppfullt inlägg! Nu håller jag tummarna att det ska funka för oss med!

  7. Mia on 24 Sep 2012 at 22:02

    Tack för att du på ett nyanserat väljer att belysa detta som kan anses så privat/skamfyllt/sorgfyllt eller annat som både kvinnor och män kan uppleva i sådana livssituationer. Uppskattar alltihop och särskilt det här på slutet om människor i ens omgivning som mer eller mindre medvetet tar sig friheter att kommentera saker som de inte har någon aning om. Vi behöver vara varsamma med varandra.

    Varma gratulationer och lyckönskningar till er fina familj!

  8. Linda on 25 Sep 2012 at 5:26

    Stort grattis till er lilla tjej. Jag och min man har gått igenom en provrörsbefruktning och hade också den stora turen att lyckas på första försöket. Vi har också varit brutalt öppna under processen, vilket gör att de flesta blir positivt nyfikna och ställer många frågor. Nu får vi också väldigt många förtroenden från vänner och bekanta som ska ge sig in i samma process. Det är en rikedom att dela erfarenheter. Vi har nu valt att vara med i en bok om föräldraskap när man har en autoimmun sjukdom. Jag saknade den boken när vi började kämpa!!

    Vår älskade lilla dotter fyller snart två år och blir inom några månader storasyster. En liten krabat som blev till vanligt sätt och gav sina föräldrar den allra bästa av positiva chocker!!

  9. Maria on 25 Sep 2012 at 7:08

    Fint inlägg och jag känner i det varmaste med er både i oron och numera lyckan.
    Det är tom sÃ¥ att man nog bara har dem till lÃ¥ns…man äger inte sina älsklingar, sÃ¥ det gäller att vÃ¥rda och njuta av varje sekund tillsammans:-)
    Varm kram!

  10. heidi on 25 Sep 2012 at 9:26

    så starkt av er att våga prata om ett så känsligt ämne. jag hade en väninna som inte kunde få barn med sin man, vilket slutade med att dom precis som ni fick vända sig till sjukvården för att få hjälp. också dom hade tur.

    men det hände att dom fick försvara sitt beslut att skaffa barn på det sättet, vilket bara är ledsamt.

    jag håller med dig, barn skaffar man inte. men man kanske får barn:)

  11. Linda on 25 Sep 2012 at 10:33

    Tack för att du delar med dig! Fastnade för att du skrev “vi ville inte lägga energi pÃ¥ hemlighetsmakeri”, tycker det lÃ¥ter som ett riktigt sunt resonemang. Och det är nog faktiskt just hemlighetsmakeriet som kan ta knäcken pÃ¥ en när man inte vill/vÃ¥gar vara ärliga med hur livet är.

  12. Inger on 25 Sep 2012 at 12:10

    En stor kram till er. Jag tror mig veta en hel del om hur det känns att vänta, oss tog det 7 år för att få vårt första barn. Sen har det varit både vanliga missfall och utomkvedshavandeskap. Trots allt har vi fyra pojkar nu.

  13. deotaligaprojekten/Sarah on 25 Sep 2012 at 12:15

    Mycket, mycket bra skrivet.

  14. visalisa on 25 Sep 2012 at 15:15

    Tack.
    Så inihelvittejävlajätte-TACK.
    Det här inlägget kom med känslomässig bullseye-timing i mitt liv. Vi gÃ¥r just och tänker att kanske blir det sÃ¥. Kanske utredning kommer att säga. Etc etc etc… Och sista stycket i det här inlägget är SPOT ON.
    Jag har nu grÃ¥tit offentligt över “välmenande” frÃ¥gor tvÃ¥ ggr. Jag har vänligt men bestämt bett mina svärföräldrar hÃ¥lla käften och jag har lämnat rummet för att slippa följdfrÃ¥ga mer än en gÃ¥ng.
    GRATTIS till ert underverk. Jag är dödligt avundsjuk, men inte missunnsam. Jag bara hoppas att jag också får ett underverk en dag.
    Tack.

  15. emelie on 25 Sep 2012 at 15:29

    bra sagt. det kan ocksÃ¥ vara sÃ¥ att den ena parten vill ha och den andra inte men man ändÃ¥ vill vara tillsammans – vad gör man dÃ¥? jag tycker folk borde vara lite mer finkänsliga. undrar om män fÃ¥r lika mÃ¥nga hintar..

  16. Manduzana stickar on 25 Sep 2012 at 17:34

    Fantastiskt inlägg! Det är så bra att sådana som du delar med dig av din resa.
    Och det sista stycken: Amen! Det är alldeles för mycket hets kring det här med barn. Alla kan faktiskt inte få barn, men alla vill inte heller ha. Det borde slutas ta förgivet att alla kvinnor någon gång ska få barn.

  17. Linda on 25 Sep 2012 at 18:09

    Grattis!! Jag har själv två underbara små killar som kom till efter IVF den första är ett färskförsök som lyckades på första försöket efter 3,5 års längtande och den andra är ett frysförök. Om det inte vore för att mannen inte vill vara lika öppen med det som jag så hade vi nog synts i både tidningar och hörts i radio för jag har fått frågan genom min svårt att bli gravid blogg (www.bebislangtan.blogspot.com)Det är jätteviktigt att prata om de här sakerna för vi är många som är drabbade och folk förstår inte hur sårande det är med de ständiga frågorn om man inte ska ha barn snart. Men det som är nästan ännu värre som du kanske inte har hunnit drabbas av är när man berättar att man har svårt att bli gravid och får till svar att man ska slappna av, åka på semester eller skaffa hund så ska du se att du blir gravid i ett naffs. Jo tjena!!!

  18. Malin on 25 Sep 2012 at 23:56

    Hej!
    Jag vet också hur det är att INTE vilja ha barn när omgivningen förväntar sig barn, jag vet om oron när man sedan själv VILL ha barn men det tar TID innan det tillslut står plus på stickan, jag vet hur det är att gå igenom missfall.
    Men jag har också haft TUR!!
    Idag har vi två barn, pojke och flicka, 9 och 5 år. Ibland glömmer man bort vilka icke självklara UNDERVERK de är.
    Upplever att folk studsar när jag öppet berättar om missfall, men det har hjälpt mig att gÃ¥ vidare – att andra vet. Och när jag pratar om det sÃ¥ dyker det upp mÃ¥nga som varit i samma situation men aldrig pratat om det tidigare. Jag vet ocksÃ¥ att min -mycket vanliga- berättelse faktiskt hjälpt andra som senare hamnat i samma situation.
    Vi behöver prata om sådant som är svårt, oavsett vad det gäller, det avdramatiserar och hjälper andra långt mycket mer än vad vi själva tror!
    Fortsätt så Ilsefin!
    Och grattis till ert underverk, er dotter!!
    Malin

  19. Karin on 26 Sep 2012 at 14:16

    Vad fin du är! Grattis till din fina lilla underbara dotter!
    Karin

  20. Gabriella on 26 Sep 2012 at 18:35

    Så välskrivet om ett så viktigt ämne! Jag önskar att det blev mindre tabu att tala om dels svårigheterna att bli gravid men också om missfall. Tänk -ska en behöva gå omkring och sörja i hemlighet?

  21. Petra on 27 Sep 2012 at 10:34

    Jag är glad för er skull!

    Själv är jag en av de som inte vill ha barn. Som inte förstÃ¥r “syftet” med dem eller tror att de skulle tillföra särskilt mycket positivt i mitt liv. Och när jag säger sÃ¥ vet jag att det är mÃ¥nga som hoppar till. Ibland för att de inte förstÃ¥r mig. Och ibland för att den jag pratar med längtar sÃ¥ vansinnigt efter barn men inte lyckas bli gravid. (Vilket jag oftast inte vet om eftersom det talas sÃ¥ lite om det.)

    Jag har i mÃ¥nga Ã¥r fÃ¥tt förklara mig och mitt val att inte bli förälder och det har varit ganska jobbigt att gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng bli dumförklarad med ett “du ändrar dig nog”. Och alla konstiga saker jag fÃ¥r höra för att jag inte känner nÃ¥gon barnlängtan (och aldrig gjort): jag är inte en fullkomlig kvinna innan jag varit gravid och fött fram ett barn, jag är onaturlig, jag är inte mogen, jag förstÃ¥r inte mitt eget bästa, jag tänker inte pÃ¥ hur det kan bli när jag blir gammal och ensam, jag är självisk, jag är feg, jag hjälper inte till att driva landets utveckling framÃ¥t, osv.

    Nu menar jag inte att förlämpa nÃ¥gon, men ibland har jag funderat pÃ¥ att svara “nej, jag har inte lyckats fÃ¥ barn” pÃ¥ frÃ¥gan om jag har nÃ¥gra, bara för att slippa hamna i den där sitsen att jag mÃ¥ste förklara mig, att jag mÃ¥ste rättfärdiga mitt val (som ingen annan, utom möjligtvis min partner!, har nÃ¥got att göra med) och för att slippa känna mig som en utomjording…

    Jag tycker det är synd att så många har problem med att bli föräldrar, men jag tycker också attd et är synd att det finns så lite förståelse för oss som väljer att inte bli det innan vi försökt.

    Lycka till allihop!

  22. Emelie G on 27 Sep 2012 at 18:16

    åh, vad du har rätt.
    Och åh vad jag skäms.
    Vi menar inget illa, alla korkade personer som lÃ¥ter grodorna fara ur munnen pÃ¥ oss. En vännina bröt ihop när jag frÃ¥gade, jag visste ju att de ville ha barn. jag hade dessutom känt pÃ¥ mig att hon var gravid (jag kan märka sÃ¥nt väldigt tidigt hos folk) men hon hade fÃ¥tt missfall precis nyss… skitjobbigt och jag önskade att jag hÃ¥llt käften. samtidigt önskar jag att hon vÃ¥gat berätta. Vi fick ocksÃ¥ missfall innan vi fick vÃ¥ran tvÃ¥a… Det är första och enda gÃ¥ngen jag varit lite okänslig i min frÃ¥ga. jag brukar vanligtvis vara väldigt mycket mer försiktig. Jag tänker inte sluta frÃ¥ga folk hur det gÃ¥r/är. Särskilt inte om jag vet att de vill. En väninna som i alla Ã¥r pratat om att hon vill ha barn men inte fÃ¥tt nÃ¥gra berättade om sin resa, om hopp längtan och förtvivlan, och det var ett fint samtal. Ju fler som vÃ¥gar prata om sina tankar; Missfall, provrör, ovilja och adoption t ex, ju färre blir vi som är korkade nog att frÃ¥ga ofint. MAn kan ju faktiskt frÃ¥ga försiktigt, omtänksamt och välmenande, om man är en nära vän ska tilläggas…

  23. Caroline on 27 Sep 2012 at 20:10

    Väl skrivet.

    Har själv en knodd pÃ¥ ett Ã¥r och hoppade högt när folk under den graviditeten frÃ¥gade “hur mÃ¥nga barn vi skulle skaffa?”.

    Knodden blev till sÃ¥ oplanerat som det kan vara men jag har en historia bakom mig av ofrivillig barnlöshet sÃ¥ för mig var det ett under att jag ens kunde bli gravid. Fastän läkarna sagt att det visst skulle kunna fungera, men vissa saker tror en inte förns en ser det. Inte för att jag trodde det när jag sÃ¥g det, det första positiva graviditetstestet trodde jag var felaktigt, för sÃ¥ skulle det ju inte se ut – det hade det aldrig gjort tidigare.

  24. Anneli on 27 Sep 2012 at 20:19

    Tack för ett fint inlägg, vi har precis som ni fått barn genom IVF. känner igen det du skriver om till hundra procent. Vi valde också att vara helt öppna med vad vi gick igenom,det blev så mycket lättare då. Jag led av svår huvudvärk under hormonbehandlingen och blev hemskjutsad av arbetskamrater titt som tätt, det var skönt att slippa förklara. Vår son föddes sju veckor för tidigt men är nu en stark och frisk femåring, han önskar sig inget hellre än syskon och varje gång han ber vädjande sticker det till i hjärtat. I sinom tid ska han få veta varför han inte får syskon, varför han är extra speciell. Vi skrev ett brev till honom som han får läsa när vi tycker att han är gammal nog, det är förseglat och inlåst.
    Tack för att du delade med dig.

  25. Linda on 28 Sep 2012 at 18:37

    Sååå bra skrivet, Ilsefin!
    Jag har inga barn, kanske fÃ¥r jag pÃ¥ ett eller annat sätt, kanske inte. Jag vill gärna ha, men som sagt, det är inte alla som fÃ¥r det. Det jag hatar mest är när folk (inkl. barnbarnslängtande svärföräldrar) frÃ¥gar “Men NÄR ska ni skaffa barn?!”. Det fÃ¥r mig att känna mig helt oduglig eftersom vi ännu inte fÃ¥tt nÃ¥gra, och samtidigt blir jag skitförbannad för att människor lägger sig i det som är allra mest privat. Ingen (särskilt inte svärföräldrarna) skulle frÃ¥ga nÃ¥got om ens sexuella samliv, men barn/graviditet (som är produkten av detsamma) är det heeelt ok att frÃ¥ga om och vara nyfiken pÃ¥ och vilja veta detaljer om.

    Som sagt: Tack för inlägget, Ilsefin!

  26. Marie Jansson on 30 Sep 2012 at 13:41

    Jättefint skrivet!!
    Och ett stort GRATTIS till er alla tre. Har följt din blogg i flera år och tycker om den jättemycket.
    Är själv 45+ och barnlös helt frivilligt och vet att många tycker det är jättekonstigt. Men självklart gläds jag åt andras barnlycka.
    Kram till er

  27. Bettan on 02 Oct 2012 at 18:48

    Vad fint att du på ett så öppet sätt vill dela med dej av era erfarenheter. Starkt gjort.

    Lycka till med familjen och babylyckan!

  28. Inoka on 04 Oct 2012 at 23:13

    Hej! Mycket bra skrivet! Vi har också haft svårt att få barn, men det hela løste sig som tur var. Nu har vi en underbar tjej från Colombia och en lite egenodlad kille. kunde inte ha varit bættre.
    Jag gillar verkligen din blogg och hoppas att du kommer fortsætta blogga længe till.

    Lycka till med din tjej och din stickning :-)

  29. Efwa - Medea on 26 Oct 2012 at 15:34

    Vilket fint inlägg. Så bra att du delar med dig. Önskar er lilla famlilj all lycka!!

  30. Britt-Marie on 01 Nov 2012 at 10:22

    Grattis till ert lilla barn!!! Så rätt du har, man brukar förstå efter andra barnet att man får, inte skaffar. Även om ni hade jobbigt under väntetiden kan du tänka så här att det kanske var bra: Ni hann fundera, bestämma er, kämpa, vänta och längta!
    Har precis fått reda på att föräldrarna till mina små barnbarn, enäggstvillingar på 3 år, förmodlingen ska skiljas. Och kanske dela på barnen! Det hade kanske varit läge att tänka lite innan där.
    Allt gott till er, var rädd om familjen.

  31. Tezzo on 03 Dec 2012 at 11:03

    Väldigt bra skrivet! Grattis! Jag önskar er all lycka! :)

  32. Adoptivmamman on 30 Dec 2012 at 21:07

    Jag har tre misslyckade IVF-försök bakom oss och under den perioden var jag sparsam med att dela med mig. Jag ville ju så gärna få komma med ett glatt besked än att vi var pressade och ledsna över barnet som aldrig blev!
    När vi insåg att vi kanske aldrig skulle lyckas få biologiska barn berättade jag öppet om att vi skulle adoptera och då blev det så mycket enklare! Att få skifta fokus från OM det blir barn till NÄR det blir barn var så himla skönt!
    I dagarna firade vi ett Ã¥r hemma med vÃ¥r ljuvliga unge – idag 18 mÃ¥nader! Att fÃ¥ bli mamma till ett barn som redan finns är ett fantastiskt sätt att bilda familj!

  33. Lovis on 19 Mar 2016 at 15:53

    Det här inlägget har betytt så mycket för mig genom åren. Sökte upp det igen nu när vi går igenom ett missfall. Tack för att du skrev det <3

Feed on comments to this Post

Leave your Comment