Ilsefin bloggar

Det var en spännande upplevelse att själv stå bakom kameran och försöka få “modellen” att posera som man vill. Jag instruerade och sambon blev stelare och stelare och lyckades med allt mer lustiga poser… till slut gav jag upp och började härma honom istället och när han exploderade av skratt lyckades pricka in en (1) avslappnad bild. Nog för att jag tycker att han är snygg, men jag skulle inte rekommendera honom en karriär som modell…

Halsduken är alltså en sk alien scarf i hologram-teknik, eller skuggstickning som facktermen är, dvs alien-figurerna framträder bara i vissa vinklar. Sambon har velat ha en sån här sedan han såg den på bild i Stitch ‘n Bitch (och det är alltså där jag hittat mönstret) för flera år sedan. Och nu är den äntligen klar!

Halsduken var rätt så trevlig att sticka men har inte riktigt kunnat konkurrera med alla roliga stickningar jag haft under våren. Och det är absolut inte någon social sticking eftersom man måste följa diagrammet hela tiden, men med hjälp av lite stickmarkörer och stödlinjer i mönstret så fick jag upp ett ganska bra flyt till sist. Och det är så häftigt att man kan få fram en sån här effekt bara med hjälp av räta och aviga maskor, jag är djupt impad av vännen S som ritat egna skuggmönster! Jag har använt Drops Alpaca i svart och skarpt grönt, det gick åt lite drygt ett nystan av varje färg.

Många verkar tro att slöjd och ingenjörer är två ord som ligger långt ifrån varandra. Jag är övertygad om motsatsen – slöjd och ingenjörer passar riktigt bra ihop.

Jag angriper ofta olika projekt ganska matematiskt (masktäthet, garnåtgång, varpberäkningar mm), och många av de redskap som man använder i slöjden är intressanta rent mekaniskt (vävstol, spinnrock etc.). Och det kreativa problemlösandet som man tränar som slöjdare ligger väldigt nära det sätt som många ingenjörer angriper problem.

Jag märker också att många ingenjörer i min omgivning visar en nyfikenhet för min slöjd som går långt förbi artig konversation. Det är inte ovanligt att jag får förklara hur spetsstickningsdiagrammen fungerar, hur ett klädesplagg är konstruerat eller skillnaden mellan olika material och tekniker för nyfikna ingenjörer.

Sen är det förstås extra kul när dessa två intressen går att kombinera helt och hållet. Som i ett av vårens stickprojekt – en möbiussjal.

Möbius band är en matematisk form som kan beskrivas som en lång, rektangulär remsa som vrids ett halvt varv och sedan sätts ihop kortsida mot kortsida. Man får då en oändlig sträcka och en form som har två sidor som samtidigt är samma sida. Förvirrande är bara förnamnet.

Den här sjalen är dock inte stickad som en remsa och sedan ihopsydd, utan den är stickad i möbiusform från början. Man stickar på rundsticka från mitten och ut. Det känns mycket absurt på vägen, men blir riktigt bra till slut. Det kan vara lite klurigt att få till uppläggningen så lös att den inte stramar mitt i sjalen, men med hjälp av uppläggningsmetoden i den här spanska instruktionsvideon fick jag till det precis lagom löst. Tyvärr blev min sjal lite för stor i omkrets och lite för kort på höjden, men jag är riktigt nöjd med volangkanten även om de sista varven innebar sjukt många maskor (närmare 1000 maskor per varv). Garnet är entrådigt ullgarn från Ullcentrum som jag norpade åt mig i en garnhazard (efter en hård duell mot stickvännen M!). Mönstret har jag hittat hos Barbro.

På anslagstavlan på jobbet sitter föresten den här artikeln uppnålad, och det är inte jag som satt upp den.

Och så kan man ju förstås bli textilingenjör.

Min scarf/halsduk i Scribble lace är klar. Jag är faktiskt inte så jättenöjd med den. Jag gillar tekniken, färgerna funkar bra ihop och det blev bra att sticka den på diagonalen. Men jag är inte riktigt nöjd med fransarna längs med långsidorna (som knappt syns på bilden). Det känns mest skräpigt på nåt sätt, och då har jag ändå knutit i extra garn i fransarna för att göra dem lite tjockare. Jag ska prova att blocka den och se vad som händer, men jag tror inte att det gör så stor skillnad. Men vem vet, jag kanske ändrar åsikt framåt hösten när jag vill ha något lurvigt att värma halsen med :)

Nu väntar midsommar i Bohuslän! Jag har inte varit “hem-hemma” sedan i julas pga sjukdom och studier. Så det ska bli jättehärligt att komma hem och träffa familjen, titta på (och bada i!) havet. Jag räknar med många timmars altan-/strandstickning på min bomullskofta. Och kanske ger jag mig på den rackarns Birds Eye. Någon gång ska jag väl lyckas knäcka det mönstret också (eller om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt knäckt det en gång, men då blev det av någon anledning bara en provlapp). Har tänkt göra en sommarsjal i lätt-froggat bomullsgarn. Har ingen aning om hur det funkar till det mönstret, men det är värt ett försök :)

Hoppas att du får en härlig midsommar!

När jag låg inlagd på sjukhuset tidigare i våras så ställde mina kära stickvänner upp något alldeles väldigt och kom och hälsade på och höll mig sällskap titt som tätt. Stickorren tex, som jobbar på sjukhuset, brukade titta in en liten stund nästan varje dag för att prata lite. En dag kom vi att prata om tekniker som vi ville prova “nån gång i framtiden”, en av teknikerna vi pratade om var smygmaskvirkning. Nästa dag kom Stickorren förbi igen, och hade då med sig lite garn (i perfekta Ilsefin-färger!), en smygmasknål och en jättebra bok om tekniken. Jag satte igång direkt och det gick faktiskt ganska snabbt att få kläm på det. Det var lite annorlunda att hålla garnet i högerhanden (som högerhänt stickare/virkare är man ju van att ha det i vänsterhanden), men jag fick snart upp flytet. Till slut blev det en pulsvärmare, som nu har fått sällskap av en till.

Smygmaskvirkning var trevligt, även om jag inte är helsåld på tekniken. Det blir fint och det är kul att jobba med tekniker där man kan forma saker så fritt som med både smygmaskvirkning och vanlig virkning. Och så är det alltid kul att bredda textilkunskaperna och prova på nya saker. Så nu när boken och nålen har flyttat tillbaka hem till Stickorren så är jag lite sugen på att skaffa mig en egen nål och kanske även boken.

Jag har valt att inte skriva så mycket om hur jag mår och min sjuktid, eftersom det här i första hand är en blogg och mitt hantverk och inte om min tarmsjukdom. Men när jag ändå påminner er om sjukhusvistelsen kan jag berätta att jag numera mår riktigt bra. Den behandling om jag genomgick verkar ha fungerat, och nu när effekterna av den börjar klinga av så vekar de nya medicinerna klara av att hålla problemen borta. Jag håller fortfarande på att trappa ner en del mediciner, och har haft några mindre “återfall” under nedtrappningen men allt går åt rätt håll och känns bra. Och numer frossar jag i färsk frukt och grönsaker :)

Del1

Nu är den klar! Experiment-koftan som jag sticka fram och tillbaka på i evigheter. Det kändes nästan lite sorgligt att maska av och fästa trådar, det här har verkligen varit vårens njutningsstickning. Och jag är riktigt, riktigt nöjd med resultatet! Den sitter bra och de moss-stickade kanterna blev jättebra (det kommer definitivt bli mer moss-stickat här framöver!). Och det blev faktiskt nästan 50 g garn över, och jag som knappt trodde att det skulle räcka till att täcka brösten när jag satte igång :)

Koftan är stickad uppifrån och ned, och jag har mestadels freestylat, men utgick från the Anthropologie-inspired Capelet. Garnet är “Handspun Bulky Knitting Felting Yarn” i färgen Olive Green från http://handpaintedyarn.com/, och jag har använt 8 mm stickor. Det gick åt drygt 3,5 hekto garn.

Del 2

Igår vinkade jag av sambon vid tåget till Brasilien (jaja, tåg till Arlanda, sedan flyg till Amsterdam och därifrån vidare till Brasilien). Han ska tillbringa två veckor i Sao Paolo med att undervisa via jobbet. Det kändes lite konstigt att vinka av honom faktiskt. Jag har inget emot att vara själv ibland, jag trivs bra i mitt eget sällskap. Men två veckor är rätt mycket, och Brasilien ligger rätt långt bort, och dessutom 5 timmar efter oss tidsmässigt, så kommer vi knappt ens kunna prata i telefon (eftersom han står och pratar inför sin klass på dagarna och jag sover på nätterna).

Men två veckor går nog rätt fort ändå. Jag ska hinna göra sista tentan, börja jobba igen, sticka publikt och förhoppningsvis träffa några gamla vänner som jag inte sett på väääldigt länge.

PS. Hmm… jag kunde visst inte hålla mig härifrån trots att jag meddelat att jag inte skulle blogga förrän sista tentan var gjord… tror det kallas studieflykt :)

Okej, nu är det dags att testa hur snabbt ni har lärt er sticktermerna ;)

Idag tänkte jag visa ett av vårens FOs. Förra sommaren köpte jag ett hekto glansigt viskosgarn som heter Enigma och kommer från Colinette på den trevliga butiken “Stickat och klart” i Borås. Efter att ha klappat garnet många gånger under hösten kom jag till sist på att jag ville göra en Clapotis av det. Det blev först en provlapp tillsammans med lite alpaca, som snabbt froggades – alpacan fick det att se ut som ett sockgarn. Istället bestämde jag mig för att låta Enigman glänsa alldeles ensamt, och ett nytt WIP fick följa med på stickcafé. Men så insåg jag att garnet inte skulle räcka om jag gjorde den så bred som jag tänkt mig. Så den fick ligga och skämmas som ett UFO några veckor innan jag återigen froggade och uppgraderade den till ett WIP. Nu gick det i ett rasande tempo och mitt UFO gick via WIP till att bli ett FO:

Hängde ni med? ;) Annars finns det en ordlista här (uppdaterad med lite nya termer efter tips från andra nördar). För er som inte orkar kolla upp termerna så har jag helt enkelt stickat mig en scarf, fast det tog tre försök innan jag fick allt att stämma. Nu är den klar och jag är nöjd :)

Tyvärr syns inte effekten av de släppta maskorna så bra på bilden, men i verkligheten blev det väldigt bra. Det lyfter fram garnet och ger scarfen ett fint fall.

Kommer ni ihåg den limegröna sjalen som jag började på för evigheter sen? Den med guld-pärlor? Jag skulle inte bli förvånad om ni glömt bort den med tanke på hur länge sen det var jag skrev något om den. Den har varit klar ett tag nu, men inte fastnat på bild förrän idag. Så här blev den:

Garnet är ett kidmohair-garn som heter Pinchenette och är köpt hos Garnhärvan. Det gick åt exakt ett nystan, jag hade ca 1 meter garn kvar när jag maskat av. Mönstret heter Svärmors sjal och kommer från Sveriges stickförening Sticka, och är designat av Lisa. Det finns i medlemsblad nr 4 från 2005. Mycket trevligt mönster att sticka, där spetsmönstret lyfts fram på ett fint sätt med hjälp av några aviga maskor mellan löven. Jag har stickat in två guldpärlor i varje löv i nederkanten av sjalen för att få lite fall och lite glitter. Det blev precis som jag hoppats, lite lagom diskret men ändå lite liv.

Sjalen blev ganska liten, men jag tycker om små sjalar. Jag bär dem oftast virade runt halsen som en halsduk och då passar den här storleken perfekt. Och jag tror att storleken kommer att passa perfekt för att värma axlarna med en sval sommarkväll.

PS. Om man skär en apelsin i klyftor och pudrar klyftorna med kanel – då är väl apelsinen tillagad och inte färsk, eller hur??

Det är lite ovant att vara tillbaka i det verkliga livet igen. I fredags tex åkte jag in till skolan några timmar för att vara med på en mattelektion och prata ihop mig lite med mina klasskompisar om nästa veckas arbete. Herregud, jag kom ju knappt ihåg hur man gör när man åker buss?! Och vad behöver man ha med sig till en mattelektion? Lite läskigt hur avlägset mitt vanliga liv blivit av att jag varit sjuk. Men framför allt är det skönt att komma tillbaka! Efter skolan kunde jag fortsätta ner på stan och få en trevlig fikastund med några kompisar. Det har jag verkligen längtat efter att göra!

Annars har helgen varit lugn. Jag försöker att inte ta i för mycket. Det är väl lite som när man har haft 40 graders feber och när tempen sjunker till 38,5 känner man sig frisk som en nötkärna och redo att bestiga berg. Jag tänker att det är lite samma för mig nu, bara att det inte går att mäta riktigt lika enkelt.

Så jag har mest ägnat mig på pyssel och småplock här hemma. Jag har tex sytt små lavendel-kuddar att ha i garderoberna. Jag har så svårt för den där instängda lukten som blir på textilier som legat instängda för länge, så jag sände en tanke till min kära mormor och tog till ett fint husmorsknep. Och lavendeldoftande lakan är ju så härligt! Den gröna kudden med band har jag tänkt hänga kring klädstången i min garderob, får se om det är lika mysigt att lukta lavendel om kläderna? :)

Annars kan jag bidra med ett husmorstips till – försök inte att putsa inte fönster när det blåser 10m/s. Fönsterputs i munnen är inte gott.

Jag slöjdar nästan bara till mig själv, eller i undantagsfall till min sambo. Det finns flera skäl till att det är så, men i huvudsak handlar det om två saker. Att bli bedömd av andra och att släppa in andras åsikter i mitt skapande.

Om jag ger bort något som jag skapat som en present till någon så finns ju alltid risken att presenten inte blir lika uppskattad som jag hoppats. Även om min självkänsla och stoltheten över min slöjd ökat mycket de senaste åren så är det ändå så att jag tycker att det är ganska obehagligt att ge andra möjligheten att “bedömma” mig, jag är rädd för att misslyckas helt enkelt.

Ett alternativ till att ge bort presenter är att ta emot beställningar och låta mottagaren själv vara med och bestämma. Men då kommer istället ett annat problem. Skapandet är i första hand något lustfyllt för mig. Något som jag ägnar mig åt för att jag mår bra av att släppa loss min skapargläjdje genom att välja material, färger och tekniker. Att då släppa in någon annans åsikter i min skaparprocess kan vara något av en “lustdödare”.

Men det händer att jag sätter mig över dessa känslor och ändå ger bort saker som jag gjort själv. Som tex den här sjalen som min syster fick i födelsedagspresent i veckan:

Mönstret heter The Dove shawl och kommer från Heirloom knitting. Garnet är tunnt Kidmohair (fynd från textilnördsrundan förra veckan) i en lite grå-beige färg som jag har svårt att sätta ord på men som jag tycker väldigt mycket om. Mönstret är enkelt, men kul att sticka och grupperingen av ökningar och minskningar ger en fin effekt både i form av lite “volangiga” kanter och genom strukturen i sjalen blir lite ojämn. Jag är mycket nöjd med den här sjalen och syster verkar också uppskatta den… säger hon i alla fall ;)

Det har visst varit lite glest bland fotona på sistone… och det beror på att jag fortfarande väntar på min nya kamera. Det påstås att den ska komma i början på veckan, men jag är skeptisk. Förhoppningsvis får jag den till påsk i alla fall.

Den lediga veckan har inneburit en skön blandning av umgänge, slöjd, läsning och vila. Kunde varit lite mer motion och lite mer “fixa viktiga saker”, men det får bli till påsk. För då är jag nämligen ledig två veckor igen :) Så går det när man är en plugghäst och klarar tentorna, då får man ledigt när andra pluggar till omtentor. Jag är inte helt nöjd med hur jag hanterar studierna egentligen, jag pluggar lite mer än jag behöver. Jag har svårt att hitta den där balansen, att bara plugga så att det räcker till godkänt, utan att slita ihjäl mig för de högre betygen. Jaja.. jag har ju drygt två år kvar att öva så det ska nog lösa sig det också… :)

All den lediga tiden har i alla fall lett till att jag har avslutat massor med projekt. Som tex den här mössan:

Den är stickad i dubbelt garn, med ett härligt silke/ull-garn (65% / 35%) som jag tyvärr inte kommer ihåg exakt vad det heter (Gepard Silk kanske?). Garnet är köpt på trevliga “Stickat och klart” i Borås. Det var första gången jag stickade med ett sådant garn och det var lite ovant till att börja med. Garnet är mycket sprödare än vad jag är van vid, så vid uppläggningen fick jag vara rätt försiktig för att inte nöta av det. Men när jag väl var igång var det trevligt att sticka med, och jag gillar verkligen utseendet på det lite råa silket (tyvärr framkommer det inte riktigt på bilden).

Mönstret heter Spring Cap (PDF) och är ett gratis-mönster från Woolly Wormhead. Jag kände snabbt att rullkanten längst ner var som gjord för ett prydas av ett fint band. Från början hade jag tänkt mig ett sammetsband, men det visar sig att det är svårt att få tag på breda sammetsband, så det fick bli ett siden-band istället. För att få sidenbandet att sitta snyggt, men samtidigt kunna ta på och av mössan har jag sytt fast en bit resår under rosetten så att det blir lite elastiskt. Jag kanske är helt ute och cyklar men jag tycker att mössan har lite 20-tals känsla över sig.