Ilsefin bloggar

För ett tag sedan skrev Linda ett väldigt bra inlägg om perfektionism och duktighetssyndrom. Efter att ha funderat på hennes inlägg ett tag så tror jag att det är dags att jag själv skriver lite om det här.

En jobbarkompis berättade en gång för mig att han som barn fått i uppdrag av sin moster att nöja sig med att göra någonting halvbra. Det spelade inte så stor roll vad det var för något, men uppgiften var helt enkelt att nöja sig när projektet ”bara” var okej och inte fortsätta till perfektion. När han berättade det här för mig var han en bit över 30 och hade fortfarande inte lyckats med uppdraget.

Jag är likadan. Jag har väldigt svårt att nöja mig med att göra något halvbra. I skolan är min ambition att få godkänt och jag bryr mig verkligen inte om de högre betygen. Men ändå när jag skriver en labbrapport, tentapluggar eller skriver en uppsats så ger jag inte upp förrän jag känner mig 90 % säker på att det ska räcka till godkänt. Och min säkerhetsnivå ligger någonstans runt en 5:a. Nu har jag pluggat heltid i drygt två år och jag har fortfarande inte lyckats sänka den där gränsen, trots att jag jobbar på den hela tiden. Överbetygen ger mig alltid samma känsla – jag hade kunnat göra något roligare med den tid som jag ägnat åt att ta mig från helt okej till perfekt.

Perfektionismen stannar ju inte vid skolan förstås utan avspeglar sig i det mesta jag gör. Om ett slöjdprojekt jag håller på med inte känns bra så repar jag heller upp det och börjar om än gör det klart och riskerar att inte bli nöjd med resultatet. När det gäller slöjd är det här inget större problem. Det gör mig sällan något att repa upp en stickning och börja om. För mig är det en del i skaparprocessen och jag njuter oftast lika mycket av processen som jag njuter av det färdiga plagget. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt att jobba med något som jag inte tror på. En stor skillnad jämfört med skolan är dock att jag har bättre koll på var jag kan ”fuska” och var jag behöver göra om. Ett missat omslag försvinner lätt i mängden i en spetssjal, men en tröja med för vida ärmar kommer aldrig att kännas riktigt bra.

Pappa ska någon gång i vår barndom ha frågat min lillebror om inte han ville börja spela fotboll (som 95% av grabbarna i det lilla samhället gjorde). Varpå min lillebror lär ha svarat ungefär ”Nej, för det är inget kul att hålla på med något man inte tror att man kan bli bra på.” Så istället satt han och grejade med sin dator. Nu läser han 3:e året på Chalmers och har ett häftigt jobb där han utvecklar programvara för trådlöst nät på tåg.

Grejen är att han klarar det jag inte klarar, han pluggar lite lagom. Han rycker på axlarna åt misslyckanden och tar dagen som den kommer. Så ser det i alla fall ut i ögonen på storasyster.

Själv ägnar jag mig åt precis den kamp som Linda beskriver, och försöker verkligen ta till mig hennes ord om att sluta kämpa och börja leva. Jag vet ju att jag är värd det. Ändå är det jättesvårt.

Då och då får jag frågor om hur man gör för att sticka efter engelska mönster. Det är faktiskt inte särskilt svårt. Kan man sticka och är van att följa mönster så är det någorlunda enkelt att förstå sig på ett engelskt mönster utan att behöva vara så väldigt bra på engelska. Man behöver bara lär sig de vanligaste termerna och förkortningarna.

Första gången jag stickade på engelska använde jag ett mönster som fanns på både svenska och engelska och kunde jämföra dem allt eftersom. Tyvärr (eller som tur var?) var det svenska mönstret ganska dåligt översatt så jag gick snabbt över till att enbart följa det engelska mönstret.

Jag föreslår att du börjar med något ganska enkelt, något som du redan behärskar bra på svenska och gör sedan en liten ordlista åt dig själv tills termerna fastnat. Med de här begreppen kommer man ganska långt:

gauge = masktäthet
CO – Cast On = lägg upp
sts – Stitches = maskor (t ex betyder CO 5sts att du ska lägga upp 5 maskor)
K – knit = rät maska
P – purl = avig maska (exemeplvis betyder p3 att du ska sticka 3 aviga maskor)
K2tog – knit 2 togehter = sticka två räta maskor tillsammans
Yo – Yarn over = Omslag
BO – Bidn off = maska av

Och när man behöver fler termer och förkortningar finns det gott om ordlistor på nätet att ta hjälp ifrån. Här är några exempel:

http://www.stickamera.se/ordlista.php

http://www.garnstudio.com/lang/se/ordliste.php?liste=intl

http://www.kanalen.org/sticklistan/termer/handsticktermer_e_s.php

Numer föredrar jag dock att söka förklaringen på engelska, men det är nog en smaksak. Ett bra ställe att titta på är http://www.knittinghelp.com/ där det finns mängder med pedagogiska filmsnuttar som beskriver olika tekniker.

Ett annat tips är att gå med på någon form av maillista, yahoo-grupp eller diskussionsforum för stickare där du kan ställa frågor om förkortningar och ord som du fastnar på. Att fråga och diskutera med andra har lärt mig mycket.

Och jag måste säga att när jag började sticka på engelska öppnades en helt ny värld. Det finns mängder med fina mönster och böcker på engelska och det har verkligen utökat mina kunskaper och möjligheter att utvecklas som stickerska.

Är ni redo för lite matte? Jag har ju lovat att beskriva hur jag gör för att anpassa ett mönster när min masktäthet inte stämmer med det mönster som jag vill använda. Det är i oftast inte så svårt, förutsatt att masktätheterna ligger någorlunda nära varandra. Men det kräver lite räknande och planerande. Jag har använt uträkningarna från min gröna lyxkofta som exempel.

Jag börjar med att sticka en eller ett par provlappar (ja, jag vet det ÄR tråkigt) tills jag hittar en kombination av stickor och garn som jag tycker ger ett bra resultat. Därefter räknar jag hur många maskor mitt prov har på 10 cm.

Mitt prov en masktäthet på 20 maskor på 10 cm vilket blir 2 maskor per cm.
Mönstret har en masktäthet på 23m på 10 cm vilket blir 2,3 maskor per cm.

Min bystvidd är 90 cm (d v s kroppens omkrets över bysten). Koftans färdiga bystmått i storlek Small är 88 cm, vilket alltså verkar passa mig rätt bra. Hade jag haft samma masktäthet som mönstret hade jag helt enkelt följt mönstret i storlek Small, men eftersom jag har en annan masktäthet så måste jag räkna lite för att få rätt antal maskor.

Ursprungsmönstret: 88 cm * 2,3 m/cm = 202,4 maskor
Mina mått: 90 cm * 2 m/cm = 180 maskor

Detta innebär att koftans bakstycke bör ha ca 101 maskor (202,4 / 2) enligt mönstret och jag vill ha ca 90 maskor (180 / 2) för att få det att passa mig.

Så, nu är det jobbigaste gjort! Nu ska vi bara bestämma vilken av mönstrets storlekar jag ska använda.

I mönstret står det så här om bakstycket: (XS – S – M –L) Lägg upp (94-104-114-126) m.

Till storlek Small ska jag alltså lägga upp 104 maskor. Jag kollar vidare för att hitta en storlek som passar mig bättre och konstaterar att man till storlek Extra Small ska lägga upp 94 maskor. Och jag kan konstatera att storlek XS stämmer bra överens med mina mått (jag skulle ju ha ca 90 maskor).

Det betyder att jag kan följa mönstrets maskantal när det gäller uppläggning, avmaskning, ökningar och minskningar enligt storlek Extra Small. MEN om det istället är en måttangivelse i mönstret så måste jag följa min ”riktiga” storlek.

Exempel: (XS – S – M – L). När arb mäter (34-35-36-37) cm avmaskas (4-5-6-8) m i varje sida för ärmhål”. Eftersom jag vill ha måtten för Small, men maskantalet för Extra Small så stickar jag alltså tills arbetet mäter 35 cm och avmaskar då 4 maskor i varje sida.

Det är lätt att röra till det här, så jag brukar läsa igenom den delen av mönstret jag ska sticka och ringa in vilken av siffrorna jag ska använda så slipper jag tänka på det när jag är mitt upp i arbetet.

Vad tror ni? Klarar ni av att räkna om mönster nu? Det här är ju enklast om man är mitt i storleksskalan, ligger man redan på största eller minsta storleken så kan det ju vara lite klurigare att anpassa mönstret. Det går det också, men kräver betydligt mer tänkande och räknande. Eller mer mod och risktagande i alla fall :)

Jag känner att jag måste klargöra en sak. Jag har skrivit en del om det här tidigare, men det var ett tag sedan och det tål att upprepas.

Med jämna mellanrum får jag mail eller kommentarer från läsare som ber mig dela med mig av upphovsrättsskyddade mönster och jag säger nej till alla, av samma skäl. Jag sprider inte upphovsrättsskyddade mönster vidare eftersom jag tycker att det är viktigt att respektera en designers rätt till sina skapelser och deras möjligheter att försörja sig.

Jag delar mer än gärna information om hur man får tag på olika mönster genom att länka till gratismönster eller ställen där man kan köpa mönstret i fråga. Har jag hämtat mönstret från en bok eller tidning försöker jag att uppge en så tydlig referens som möjligt. Jag vill självklart bidra till att inspirera andra stickare. Saknar ni information om mönster till något jag gjort så skriv en kommentar eller ett mail och fråga så hjälper jag er så gott jag kan. Men jag ber er att respektera att jag inte sprider mönster vidare utan att ha tillstånd att göra det.

Jag hoppas att ingen tar det här personligt. Jag känner bara att jag behöver tydliggöra min åsikt i frågan och ber er att själva fundera på vilken inställning ni har till spridning av upphovsrättsskyddat material.

Jahopp, så har det hänt mig också. Dödergök har under året skrivit från och till (med viss vånda tycks det) om sig själv som en kulturtant. Och ja, det är väl dags för mig att kliva ut ur garderoben och erkänna. “Hej, jag heter Ilsefin och jag är kulturtant.”

Så här är det. För en vecka sedan visade jag er en mycket intressant och informativ bild på mina utslitna Converse-kopior. Som fattig student tänkte jag köpa ännu ett par skor i samma stil. Skor som man kan köpa på barnavdelningen för 150 spänn är bra. Men eftersom jag älskar skor kunde jag inte låta bli att ta en liten sväng på vuxenavdelningen också… och där, i ett mörkt hörn stod ett par jättefina skor i mjukt skinn. Jag skyndade mig därifrån i panik utan att ens prova – priset var högt över min budget. Men efter att ha drömt om skorna på natten insåg jag att det nog var värt att hosta upp 5 gånger mer än min budget och slå till. Jag gick tillbaka för att prova skorna och insåg (med viss lättnad) att de var för stora. Jaha, dags för en ny sväng på barnavdelningen. Men på väg dit hittade jag hyllan med mitt namn på. En specialhylla med skor i storlek 35. Och naturligtvis fanns mina skor där. Och de satt som gjutna. Det var väl helt enkelt meningen att jag skulle ha dom.

Väl hemma med mina fina skor inser jag att jag håller på att bli en kulturtant. Skorna var på nåt sätt droppen (jag har ju redan en dragspelsbasker, gillar starka färger, lyssnar på P1 och har egenslöjdade smycken). Jag testar idén på sambon som inte protesterar det minsta, utan muttrar något om falsk marknadsföring och att det minsann inte fanns några såna tendenser när vi blev tillsammans. (Och tänk, trots det föll han för mig!)

Jaja, jag kan nog leva med att vara lite kulturtant. Jag har inte så särskilt långt kvar till 30-sträcket… och Sätergläntans kurskatalog ligger på köksbordet. Sånt är livet.

.

PS. Men ändå – hur många kulturtanter behärskar objektorienterad programmering och vet skillnaden mellan koropletkartor och isaritmkartor? (jag har GIS-tenta i morgon)

Jag har varit ledig i två dagar. Två hela dagar av helt egen tid utan några borden, måsten eller krav. Nästan lite overkligt faktiskt. Och lite skrämmande att det känns så overkligt att vara ledig, så får det ju egentligen inte vara.

I går bestämde jag mig för att baka bröd. Brödbak är en bra sak att ägna sig åt när man är ledig, särskilt om man har en hushållsassistent (och då tänker jag inte på min sambo utan en maskin från Electrolux). Man börjar med att röra ihop lite ingredienser och låta maskinen knåda ihop det innan det ska jäsa en timme (sticktid!). Sedan ska degen knådas lite snabbt på ett bakbord och läggas i formar för att jäsa i ytterligare en timme (dags att läsa lite?). Därefter ska brödet gräddas i sådär en 45 minuter (surfa mönster på Ravelry* kanske?). Och när allt är klart känns det som att man har uträttat stordåd och så luktar det ljuvligt i hela lägenheten, utan att man har behövt lägga ner särskilt mycket energi (notera den egenvävda handduken på bilden, jämtlandsdräll).

Jag är uppvuxen på hembakt bröd. Fram till det att jag var i tonåren var “köpebröd” något väldigt unikt (nästan lite lyxigt). Pappa bakade allt vårt bröd. Basutbudet bestod av vitt “rostisbröd” och en lite grövre råglimpa som kallas för Pappaslimpa (ja, det ska uttalas som ett ord). I många år har jag och mina syskon försökt pressa ur pappa receptet på Pappaslimpa, men han har bara svarat undvikande att han improviserade lite, och att han inte minns så noga osv. Till slut lyckades jag få ur honom några av knepen och har sedan improviserat lite själv tills jag fått fram något som är ganska lite brödet som jag är uppvuxen på. Receptet finns här.

Igår blev det dock en specialvariant av Pappaslimpa eftersom vi inte hade rätt mjölsorter hemma. Min sambo, brödnörden, har något emot att baka grovt bröd. Om man ber honom baka grovt bröd kan han sträcka sig till att använda rågsikt. Hela korn tror jag inte ens han har sett tidigare. Så därför fanns det 5 öppnade påsar ekologiskt dinkelmjöl, 4 kg Manitoba cream, liiiite rågsikt och några kilo ekologiskt vetemjöl hemma. Så jag fick improvisera lite med rågsikt, havrekli, rågflingor och helt bovete. Men trots denna motvilja mot grovt bröd verkar han gilla pappaslimpa: “hmm.. det här var ju riktigt gott!”.

.

*) Ravelry är som Facebook, fast för sticknördar. Jag har inte riktigt fattat poängen med Facebook (har inte provat heller, om jag ska vara ärlig). Ravelry har en och annan trevlig funktion, men jag är inte så jätteimponerad. Jag är nog ingen community-människa helt enkelt.

Idag är jag trött och lycklig. Tidigt i går morse fyllde vi Ulldockans bil med stickerskor och styrde mot Sollentuna och Syfestivalen. Efter att ha fyllt på energin med lite smörgåsar och goda blåbärsmuffins i bilen kunde vi smidigt smita förbi en lååång kö och gå in genom Stickas VIP-kö. Sedan frossade vi loss bland garner och tyger hela dagen (med paus för Sticka-årsmöte). Jag och Fröken Fräken tog sällskap och gick planlöst från monter till monter och klappade garner, höll upp tyger och rotade bland diverse tillbehör.

Jag hade inte några direkt planer för dagen så lite förvånad blev jag över att allt det här fick följa med mig hem:

Lila och senapsgult Evilla tvåtrådigt ullgarn (ska nog bli en randig kofta). Ljusgrönt och bärnstensgul angorett (blir nog sjalar, eller kanske en glesstickad tröja). Jak-garn (!) i naturbrunt som ska bli en tröja med hjälp av mönstret som skymtar under nystanen. En liten stuv mossgrön trikå till en t-shirt och lite blandat småplock – strumpstuckor i bok, symaskinsnålar och stickmarkörer (från Stickas-välkomstpåse). Mina favoritfärger just nu är – gulorange, rödlila, mossgrönt, olivgrönt och brunt, så färgmässigt har jag täckt in hela favoritskalan :)

TACK mormor för den underbara julklappen!! Precis vad en fattig textilsnördig student behöver så här inför tentaperioden.

.

För den uppmärksamme garntoken som upptäckt att det finns inslag av merinoull på bilden (angorett består av angora och merinoull) kan jag säga att jag har lite dåligt samvete för det. Jag frågade säljaren noga om ursprung och hennes leverentör säger sig garantera att merinoullen kommer från Nya Zeeland (som påstås inte använda den grymma metoden som Kalla Fakta rapporterade om i förra veckan, bl a enligt Kalla Fakta själva). Jag känner mig inte helt bekväm med mitt samvete ändå… men nu har jag köpt garnet och får försöka stå för det. Läs gärna Dödergöks inlägg om merinoull och samvete och Mikaelas inlägg om alternativ och glömska.

Istället för att plugga så delar jag med mig av lite blandat svammel som jag inte riktigt vet var det hör hemma:

1. Kolla vilka häftiga armband!
2. Jag har bestämt mig för att jag är (ganska) orädd stickerska, med en liiiten brasklapp för flerfärgsstickning, även om jag är på gång med det också.
3. Jag skulle tex kunna tänka mig att sticka de här grymt snygga sockorna.
4. Eller någon av dessa två av knitty.com’s winter suprises – Modern lace Henley eller Bell curve (trodde inte att jag någonsin skulle gilla stickade kjolar, men på sistone har jag sett flera snygga).
5. Jag ser fram emot att veckans Nörd royal ska utses i Morgonpasset i P3 i morgon. Jag vet vem jag håller på i alla fall! (kolla hennes inlägg den 23/1 tex :)
6. Tur att mina intressen inte är så riskabla i alla fall. Även om jag försämrar mina odds något genom att blogga om dem:

(Bilden kommer från http://xkcd.com/)

För ett tag sedan blev jag taggad av Notorisk stickare och idag blev jag taggad om samma sak av Medea. Så det är väl kanske dags att berätta:

7 sanningar om Ilsefin:

1. Jag älskar böcker. Jag kan gå och dra med handen över ryggarna på mina böcker och bara njuta av att de är mina.
2. Med risk för att stöta mig med halva stick-världen; Jag tycker att katter är obehagliga, de ser så lömska ut…
3. Jag föredrar kyla framför värme. Jag blir lätt lite illamående, trött och slö i värme. Och jag förlorar matlusten. Är det kallt kan man ju ta på sig en mysig, stickad tröja och dricka en kopp te, mycket trevligare.
4. Jag älskar att elda! Det luktar så gott, och det är så rogivande att vara ute i naturen. Att åka hem till föräldrarna över påsk och röja sly och elda är bland det mysigaste som finns!
5. Dramatiskt väder är härligt. Snökaos, åskväder, höststorm, ösregn – då ler jag lyckligt och kan t.o.m. fnissa för mig själv.
6. Jag räknar alltid frukten när jag plockar frukt i affären, men bestämmer ändå hur mycket jag ska ha baserat på volymen.
7. Jag har väldigt dåligt tålamod. Jag blir frustrerad när saker inte går lika smidigt som jag tänkt mig och är jag stressad glömmer jag bort att andra inte är som jag och blir irriterad. Fast jag vet ju att det är som långsam jag mår bäst, egentligen.

Jag låter bli att tagga vidare, utan låter de som vill tagga sig själva :)

PS. Min sambo har varit tvingad att hålla stilla ett tag pga en liten operation. Idag köpte han en liten radiostyrd helikopter för att roa sig med. Han flyger med den inomhus. Nyss kraschade han i en skål med makrill i tomatsås som stod på diskbänken.

Jag funderar rätt mycket på färger och eftersom jag fick lite reaktioner på mina tankar om matchning i förra inlägget så passar jag på att skriva lite mer om färg helt enkelt.

Jag gillar verkligen färger, och att experimentera med olika kombinationer är en stor del av slöjdandet för mig. I Vadstena kunde jag tillbringa timmar i garnrummet med att välja mellan olika färger och nyanser – ibland med odelad glädje och ibland med stor beslutsvånda. Vissa gånger ville jag välja helt själv och ibland behövde jag utmaningar och inspiration av andra (särskilt min färg-guru A). För mig är färger både viktigt och kul. En oväntad färgkombination på mig själv eller någon annan kan verkligen göra mig glad.

Jag tycker inte att man kan säga att vissa färger inte går att kombinera som tex det klassiska att rött och rosa skär sig eller man kan inte ha bruna skor och svarta byxor. För det första tycker jag att det är att generalisera alldeles för mycket, en del rosa och röda kombinationer tycker jag är jättensygga medan andra inte känns bra alls (och jag kombinerar ofta svart och brunt). Och för det andra så är det ju bara en fråga om personlig smak, det jag tycker funkar kanske någon annan tycker känns jättekonstigt eller tvärtom. Det betyder ju inte att någon av oss har rätt eller fel. Men det viktigaste är ändå att inte ska låta färgerna begränsa utan istället inspireras av dem. Lek och experimentera – ibland lyckas man, ibland inte.

Och när det nu handlar om färger tänkte jag visa upp två av mina senaste färgklickar. Ovan, till höger – halvvantarna i alpaca som jag håller på att sticka för att värma frusna händer på cykelstyret på höstmorgnarna (ska få sällskap av någon slags halvpösig mössa så smångingom). Och här nedan ett halsband stickat i lingarn 16/2 på stickor 3. Brunt, cerise och lime – hade någon sagt det till mig för 3-4 år sedan så hade jag inte trott på det :)

PS. Tack för alla kommentarer om min flerfärgsstickning, de gör mig jätteglad! Och en helt ny värld av färger har öppnat sig. Kolla in den här sidan med lettiska vantar t.ex.