Ilsefin bloggar

Jaha, så var sommarlovet slut även för mig. I morgon börjar skolan igen, och jag har precis packat klart skolväskan. Visst ser det spännande ut?! ;)

Jag hade lite panik ett tag när jag inte hittade mitt pennfack – det GÅR ju bara inte att börja skolan utan pennfack! Pennorna är ju det viktigaste! Jag har alltid varit svag för “pennskrinsinnehåll” – pennor, notisar, häftapparater, limstift osv. T.o.m. att köpa nya blyertsstift till stiftpennan gör mig glad. Jag gillar helt enkelt känslan av att ha ett perfekt utrustat pennskrin. Och sån har jag varit ända sedan pappa och jag gick och handlade mina allra första skolgrejer. Jag minns fortfarande precis vad som fanns i pennskrinet (som var rosa och vitrandigt):

• 2 rosa glitterpennor
• 2 rosa luktsuddigum (i form av en symaskin och en trådrulle!)
• 1 pennvässare med rosa pantern
• 1 svart linjal med rosa hjärtan
• 1 tub “skolklister”
• 1 sax med orange handtag
• 2 gröna blyertspennor (pappas förståndigare alternativ till mina glitterpennor)
• 1 grönt sudd med röd rand (pappas alternativ till luktsuddet)

Men jag måste erkänna att det är med blandade känslor som jag börjar skolan igen. Det var varit väldigt kul att jobba (jag är tjänstledig från ordinarie jobbet på terminerna och “gästspelar” där på sommrarna). Jag gillar verkligen mina kollegor – jag vet inga andra som kan få en diskussion om övertid att övergå till att handla om småländska skogskrokodiler och tillbaka till övertid igen inom ett par minuter utan att det känns onaturligt. Och så har jag haft roliga uppgifter i sommar, saker som jag är bra på och som gör skillnad för verksamheten. Sånt är ju alltid trevligt :)

Så det var lite vemodigt att packa upp avskedsfikat på jobbet idag och säga hejdå idag. Jag bjöd på mandelskorpor och en supergod blåbärskaka (ägg och latkosfri), som gjorde succe.

PS. TACK för alla omtänksamma och uppmuntrande kommentarer och mail om förra inlägget. Det värmer mycket att ni tänker på mig!

Många verkar tro att slöjd och ingenjörer är två ord som ligger långt ifrån varandra. Jag är övertygad om motsatsen – slöjd och ingenjörer passar riktigt bra ihop.

Jag angriper ofta olika projekt ganska matematiskt (masktäthet, garnåtgång, varpberäkningar mm), och många av de redskap som man använder i slöjden är intressanta rent mekaniskt (vävstol, spinnrock etc.). Och det kreativa problemlösandet som man tränar som slöjdare ligger väldigt nära det sätt som många ingenjörer angriper problem.

Jag märker också att många ingenjörer i min omgivning visar en nyfikenhet för min slöjd som går långt förbi artig konversation. Det är inte ovanligt att jag får förklara hur spetsstickningsdiagrammen fungerar, hur ett klädesplagg är konstruerat eller skillnaden mellan olika material och tekniker för nyfikna ingenjörer.

Sen är det förstås extra kul när dessa två intressen går att kombinera helt och hållet. Som i ett av vårens stickprojekt – en möbiussjal.

Möbius band är en matematisk form som kan beskrivas som en lång, rektangulär remsa som vrids ett halvt varv och sedan sätts ihop kortsida mot kortsida. Man får då en oändlig sträcka och en form som har två sidor som samtidigt är samma sida. Förvirrande är bara förnamnet.

Den här sjalen är dock inte stickad som en remsa och sedan ihopsydd, utan den är stickad i möbiusform från början. Man stickar på rundsticka från mitten och ut. Det känns mycket absurt på vägen, men blir riktigt bra till slut. Det kan vara lite klurigt att få till uppläggningen så lös att den inte stramar mitt i sjalen, men med hjälp av uppläggningsmetoden i den här spanska instruktionsvideon fick jag till det precis lagom löst. Tyvärr blev min sjal lite för stor i omkrets och lite för kort på höjden, men jag är riktigt nöjd med volangkanten även om de sista varven innebar sjukt många maskor (närmare 1000 maskor per varv). Garnet är entrådigt ullgarn från Ullcentrum som jag norpade åt mig i en garnhazard (efter en hård duell mot stickvännen M!). Mönstret har jag hittat hos Barbro.

På anslagstavlan på jobbet sitter föresten den här artikeln uppnålad, och det är inte jag som satt upp den.

Och så kan man ju förstås bli textilingenjör.

Om man slår upp ordet “scribble” i en engelsk-svensk ordbok så står det “kladd, klotter, hastverk, hoprafsat brev”. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite väl nedlåtande att kalla den här tekniken för scribble lace. Visst, tekniken är inte så väldigt avancerad och den är inte särskilt tidskrävande, men att använda ordet “hastverk” om stickning? Nä, stickning ska få ta den tid det tar. En stickkompis brukar säga att “stickning är långsamhetens lov”, och jag håller med henne till hundra procent. För mig är stickningen till stor del meditation och avkoppling. Jag sover mycket bättre de dagar som jag kunnat sitta och sticka en stund innan läggdags. Och i stressiga perioder är stickningen till stor hjälp när det gäller att få stopp på tankesnurren. Så nä, hastverk och stickning är ord som inte hör ihop i min värld.

Nåja, det var inte tänkt att det här inlägget skulle handla om ordklyverier. Jag hade tänkt skriva om att mitt första experiment med scribble lace går bra. Nu börjar jag närma mig den där kritiska punkten när det är dags att bestämma hur lång en scarf är. Så just nu ligger den och vilar lite.

Oavsett vad man kallar tekniken så är det ett spännande sätt att sticka på. Det är kul att leka med olika material så här, det sätter igång inspirationen och jag blir sugen på att leka vidare på samma tema. Nästa gång tror jag att det blir en trekantssjal… och med ännu större kontrast i grovlek mellan det tunna och det tjocka garnet. Och kanske leka med olika material… hmm.. matt-trasor? bubbelplast? spetsar?

PS. Det tunna garnet är en tunn kidmohair (270m på 25g) och det grova är dubbel Létt-Lopí, och jag stickar med stickor i storlek 9mm.

Aah.. jag har ju ett antal läsare som inte är sticknördar (än), och ibland glömmer jag bort att ni inte kan “fikonspråket”. Inom stickningen, precis som inom de flesta andra nördområden, finns det en bunt uttryck och förkortningar som vi glatt slänger oss med sinsemellan. Här är en liten sammanfattning av de vanligaste:

• LYS = Local Yarn Store – Den lokala garnaffären.
• WIP = Work In Progress – Ett arbete/projekt som arbetas med för tillfället.
• FO = Finished Object – Projekt som är färdigt.
• UFO = UnFinished Object – Projekt som ligger och väntar på bättre tider. Dvs något som inte är färdigt, och inte arbetas på just nu.
• Frogga = att repa upp något man stickat/virkat. På engelska heter groda “frog”, och de säger “rip-it, rip-it”, vilket kan översättas till “repa upp, repa upp” om man har lite god vilja :)
• Tinka = att sticka baklänges. Kommer från att engelskans knit blir tink baklänges. En lite säkrare, men långsammare metod jämfört med att frogga. Användbar om man t.ex. stickat fel i ett komplicerat spetsmönster eller liknande.
• SEX = Stash enrichment EXpedition – expedition för att utöka sitt garnlager, eller garnsamling som jag föredrar att kalla det.
• KIP = Knit In Public – att sticka offentligt, t.ex. på bussen eller på café.
• WWKIPD = World Wide KIP Day – Varje år, i början på juni, firar stickare världen över “Världsomspännande stickaoffentligt-dagen” genom att samlas på en offentlig plats och sticka.
• OTN = On The Needles – det man har på stickorna just nu. Dvs ett annat uttryck för WIP.
• Stickcafé – Stickintresserade samlas på café för att sticka och prata stickning med varandra.
• Caféstickning - stickning som är lämplig att ha med på stickcafé. Dvs något som inte är så skrymmande och som man kan sticka på samtidigt som man pratar, skrattar och tittar på annat.
• SSS = Second Sock Syndrome – Även om det är jätteroligt att sticka den första sockan (eller vanten, eller vilken grej som helst som man ska göra två likadana av), är det ganska vanligt att man tappar sugen när man ska göra en till likadan. Risken är stor att det stickningen avstannar efter första sockan, och detta kallas för SSS.
• KAL = Knit ALong – På svenska oftat kallat parallellstickning. Två eller flera personer som stickar samma sak samtidigt och delar sina erfarenheter med varandra. Förekommer i alla ambitionsnivåer – allt från 2 kompisar som stickar samtidigt till hundratals människor över hela världen som organiserar sig tex via en gemensam blogg.
• Provlapp - en provbit som man stickar innan man börjar med det riktiga projektet. Görs t.ex. för att testa hur garnet ser ut uppstickat, hur en viss kombination av garn och stickor blir eller en ny teknik. Rätt tråkigt, men oftast ganska praktiskt, även om det sällan stämmer ändå när man väl sätter igång :)
• Blocka - att fukta och spänna ut (oftast mha nålar) något man stickat för att framhäva mönsterstickning, eller forma det stickade efter de mått man önskar. Se bild.
• Startitis – en närmast obetvingbar lust att starta nya projekt.
• Knit-a-long – flera stickare går ihop och stickar alla varsitt projekt med samma tema (samma mönster, samma material, samma tidsram eller liknande). Oftast använder man någon form av kommunikationsväg (blogg, forum, maillista etc) för att peppa och hjälpa varandra.

Många av termerna har sitt ursprung i boken “Stitch ‘n Bitch” av Debbie Stoller. Den används ofta som exempel för att beskriva den sticktrend som svept fram över världen sedan början av 2000-talet. Boken visade på att stickning inte bara intresserar om mormödrar som stickar raggsockor, utan att det lika gärna kan handla om en tonåring som stickar muddar med dödskallar eller kanske en person mitt i karriären som stickar trendiga kläder till sig själv.

Författaren Debbie Stoller är även chefredaktör för och ägare till tidningen “Bust”, en tidning som skriver om populärkultur ur ett feministiskt perspektiv.

PS. Fråga till sticknördarna – Fattas det något viktigt uttryck på listan? Hojta till så uppdaterar jag!

Jag slöjdar nästan bara till mig själv, eller i undantagsfall till min sambo. Det finns flera skäl till att det är så, men i huvudsak handlar det om två saker. Att bli bedömd av andra och att släppa in andras åsikter i mitt skapande.

Om jag ger bort något som jag skapat som en present till någon så finns ju alltid risken att presenten inte blir lika uppskattad som jag hoppats. Även om min självkänsla och stoltheten över min slöjd ökat mycket de senaste åren så är det ändå så att jag tycker att det är ganska obehagligt att ge andra möjligheten att “bedömma” mig, jag är rädd för att misslyckas helt enkelt.

Ett alternativ till att ge bort presenter är att ta emot beställningar och låta mottagaren själv vara med och bestämma. Men då kommer istället ett annat problem. Skapandet är i första hand något lustfyllt för mig. Något som jag ägnar mig åt för att jag mår bra av att släppa loss min skapargläjdje genom att välja material, färger och tekniker. Att då släppa in någon annans åsikter i min skaparprocess kan vara något av en “lustdödare”.

Men det händer att jag sätter mig över dessa känslor och ändå ger bort saker som jag gjort själv. Som tex den här sjalen som min syster fick i födelsedagspresent i veckan:

Mönstret heter The Dove shawl och kommer från Heirloom knitting. Garnet är tunnt Kidmohair (fynd från textilnördsrundan förra veckan) i en lite grå-beige färg som jag har svårt att sätta ord på men som jag tycker väldigt mycket om. Mönstret är enkelt, men kul att sticka och grupperingen av ökningar och minskningar ger en fin effekt både i form av lite “volangiga” kanter och genom strukturen i sjalen blir lite ojämn. Jag är mycket nöjd med den här sjalen och syster verkar också uppskatta den… säger hon i alla fall ;)

Igår efter tandläkaren tog jag en sväng in på biblioteket och förundrades över hur häftigt det är med bibliotek.Tänk att det finns ett ställe där litteratur-kunniga människor har valt ut massor med intressanta böcker och sorterat dem efter ett smart system. Och det är fritt fram för vem som helst att gå dit och bara låna hem en bunt böcker eller sätta sig i en mjuk stol och läsa tidningar en stund.

Jag drömde faktiskt om att bli bibliotekarie när jag var liten. Tänk er själva att få vara omgiven av böcker hela dagarna, det måste ju vara som att jobba i paradiset?

Ursprunget till mina känslor för bibliotek kommer från biblioteket i den lilla hålan där jag är uppvuxen. De engagerade bibliotekarierna uppfattade tidigt mitt läsintresse, och det var inte ovanligt att det låg en liten bokhög framplockad till mig när jag kom dit på klassens regelbundna vecko-besök. Ville jag ha tag på något speciellt så hjälpte de mig att beställa och det hände att de satte upp mig på kölistan för nyutkomna böcker som de visste att jag var intresserad av (utan att jag ens behövt be dem göra det). Snacka om personlig service!

När jag gick i 9:an gjorde jag praktik på favvo-biblioteket i två veckor och jag gillade allt från att laga trasiga böcker och hjälpa små skolbarn att hitta Asterix-album till att dricka pås-te i det brunmålade fikarummet med orange möbler och total avsaknad av fönster. Och bibliotekarierna kommer fortfarande ihåg mig! Mamma jobbar ihop med dottern till en av dem och när hon förmedlade mitt beröm till dem så visste bibliotekarien mycket väl vem jag var. Trots att det gått säkert 10 år sedan jag var där sist.

PS. Bilden är lånad från http://www.raseborg.fi/

För några år sedan, när vi nyss startat Linköping knitters, blev vi hembjudna till stickvännen Sanna. Det första vi ser när vi kliver in i hennes hall är tre stora vitrinskåp, fyllda med vackra garner och härliga stickböcker. Det var min första uppenbarelse i hur viktigt det är att ge sitt intresse det utrymme det förtjänar. Att inte ursäkta sig, utan istället stoltsera med sitt hantverk.

För några veckor sedan skrev Barbro (rulla ner till 2007-01-13) ett mycket bra inlägg om synen på stickning, och framför allt garnlager och drog många bra och kloka paralleller till andra fritidssysselsättningar. Jag håller verkligen med Barbro och är tacksam för att hon satte ord på det.

Barbros inlägg upptäckte jag genom bloggen Handmade, som också kompletterade med ett kortfattat, men mycket träffsäkert och viktigt inlägg.

Och idag publicerar nättidningen Knitty.com en underbar artikel (“It’s not a stash… it’s a collection”) på samma ämne. Författaren berättar kärleksfullt om de olika kategorier garn som ingår i hennes samling. Tex “Bathing yarn” – garn som är så mjuka och vackra att man vill tända levande ljus och sjunka ner tillsammans med dem i ett badkar. Eller “Best friends” – De garner som man använder ofta, favoritsorterna, som man aldrig kan få för många av, samtidigt som man har en unik relation till varje sort. Och viktigast av allt – att man inte ska skämmas över sin samling.

Min uppmaning är – var stolt över ditt samlande och ditt hantverk! Det är en del av dig själv och både du och ditt intresse förtjänar att synas och ta plats!

I julas fick jag en lite försenad födelsedagspresent från farfar. Ett lapptäcke som farmor har sytt för många år sedan. Jag brukar tycka att det är lite jobbigt att få såna presenter, eftersom heminredning och kläder och sånt är så personligt. Den här gången var det dock inte något problem för jag älskar lapptäcket (och jag brukar inte gilla lapptäcken annars). Det är som att det är specialgjort med tanke på färgerna i vårt sovrum. Men det kan det inte vara. Farmor dog för ca 13 år sedan, och farfar har aldrig sett den här lägenheten, så han kan inte ha vetat hur bra det skulle matcha. Det var bara en väldigt trevlig slump.

Täcket har också väckt många tankar och minnen hos mig, framför allt om farmors konstnärlighet och kreativitet. Hon lyckas använda en teknik som jag inte tycker särskilt mycket om, men med sitt formspråk och sina färgval så skapar hon något som passar mig jättebra. Jag inser också att jag har ärvt mycket från henne. Inte så att jag har kunskaperna och känslan i blodet, men i blodet finns intresset och nyfikenheten som kan ta mig dit om jag bara släpper lös det.

Och så är det förstås kul att känna igen alla tyger – min och lillasysters sommarkjolar, kudden jag hade på sängen, diverse inredningsdetaljer från farmor och farfar, mammas gamla favoritkjol som jag använt hela sommaren osv.