Ilsefin bloggar

Det jag visar här på bloggen är ju bara en liten del av mig och mitt liv. Jag väljer vad jag berättar och inte berättar med omsorg. Jag försöker hitta en lagom balans i att vara personlig, utan att bli för privat. Det ni får ta del av är en utvald del av verkligheten. Det gäller både bokstavligt och bildligt talat.

När Ilsefinsambon och jag fotar t.ex. så fokuserar vi på det som kommer att synas på bilderna och struntar i resten. För att få rätt bilder får man ibland klättra på stolar eller huka i trappor. Och det som inte ska vara med på bild kan ju se ut lite hur som helst. Här kommer ett exempel på hur det kan gå till, taget från fotograferingen av Candelia.

Bilderna är tagna vid sommarstugan, på höstkanten. Och då har jag i allmänhet gummistövlar på mig – praktiskt och bekvämt. Stövlarna är väl använda och har många år på nacken och den vita färgen har sedan många år övergått till någon slags smutsbeige. På insidan är de märkta för att min lillasyster skulle kunna ärva dem efter mig (vi har samma initialer), och med telefonnumret till mitt barndomshem. Så ni kan ju roa er med att gissa ungefär hur gamla de är :)

Så här såg det ut om man zoomade ut lite när vi fotade Candelia:

Eftersom Ilsefinsambon är ganska mycket längre än mig och vi ville ha den röda väggen och de fina solrosorna som bakgrund fick klättra upp på trädgårdsmöblerna för att perspektivet skulle bli rätt. Och varken stolen eller de praktiska gummistövlarna syntes på bilderna.

I det här fallet stod jag längst ner i en trapp för att vi skulle kunna få med det fina gullriset (eller vad det nu är?) som bakgrund. Här gjorde längdskillnaden mellan Ilsefinsambon och mig och de givna förutsättningarna snarare att Ilsefinsambon fick halvligga för att få till rätt perspektiv. Hade jag haft min egen kamera tillgänglig kunde ni ha fått se en bild på det också.

Så det som visas i bloggen är inte alltid hela sanningen – varken på de foton jag visar, eller det jag berättar om.

Det är dags att presentera ett nytt FO, ett som ni inte fått mer än en liiiiten föraning om tidigare eftersom majoriteten av stickningen skedde i våras när jag hade fullt upp med att flytta och inte riktigt hann med att blogga.

Koftan Candelia har jag varit förtjust i sedan jag såg den för första gången. Den har dock legat orörd i min Ravelry-kö bra länge. I våras gjorde jag ett lyckat felköp av 2 hekto LuccaFino i en härlig rödlila färg. Felköp eftersom de inte alls fungerade till det projekt jag tänkt ha dem till. Det blev dock ett rättköp när jag kom på att garnet var som gjorda för Candelia.

Jag kan som vanligt inte hålla mig till mönstret helt och hållet utan har gjort om “ryggrynket” till ett motveck med en liten slejf över.

Själva veckeffekten skapas med hjälp av lyfta maskor och aviga maskor. Jag hittar inte mina anteckningar på exakt hur många maskor jag använde, men säg att du har totalt 20 maskor till ditt motveck. De stickas då enligt följande:
Rätsidan: lyft första maskan på vecket, sticka 4 rm, 1 am, 8 rm, 1 am, 4 rm, lyft en maska
Avigsidan: sticka rät ovanför rät (d.v.s. de två som stickades avigt på rätisdan), övriga maskor (inkl de lyfta) stickas avigt.

Jag har ökat ett par gånger längs vecket för att få det att öppna sig lite mer längre ner över höfterna. Då har jag ökat 4 maskor vid varje ökningstillfälle. Om vi antar att jag hade 20 maskor från början hade det alltså blivit så här:
lyft första maskan på vecket, sticka öka 1 maska, 4 rm, 1 am, öka 1 maska, 8 rm, öka 1 maska, 1 am, 4 r, öka 1 maska, lyft en maska.

När det var dags för knappar fick jag beslutsångest. Jag har ju så många fina knappar – skulle jag satsa på något diskret (pärlemor, genomskinligt glas, metall) eller på något mer knalligt. Efter en stunds velande konstaterade jag att det är roligare med färg och valde knallgula glasknappar som jag hittat på loppis. (Dessutom är det rätt lätt gjort att byta knappar i efterhand om jag skulle ångra mig.)

Koftan knäpps mitt fram med hyskor. Jag är lite osäker på den här knäppningen. Dels är jag rädd att hyskorna ska haka i något på stickningen och dra ut en tråd dels är jag lite ovan vid den här höga ringingen som går nästan ända upp till halsen, vi får se hur det går att kombinera med min övriga garderob.

Så sammanfattningsvis:

Mönster: Candelia (fast med egengjort motveck)
Stickor: 4 mm
Garn: Lucca Fino från BC garn (ca 160 gram till storlek S)

Koftan har blivit liggande ohyggligt länge innan jag fixat det sista (montering, trådfästning, knappval, fotografering), och jag vet inte varför. Jag har gått och längtat efter att börja använda den. Jag är jättenöjd med resultatet (visserligen utan att egentligen ha använt den ordentligt än). Färgen är fin, garnet är mjukt, motvecket blev bra och knapparna känns mer och mer rätt ju mer jag tittar på dem.

Som vanligt är det lite lurigt att få bra färgåtergivning på bilderna. Färgen på det sista fotot är nog bäst överensstämmande med verkligheten.

För mig har rött blivit lite av en sommarfärg. När sommaren börjar närma sig väljer jag gärna röda skor, röd kjol eller röda leggings till jeanskjolen osv. Jag gillar helt enkelt rött på sommaren. I år verkar dock det röda följa med mig in på hösten och kanske även vintern. Som jag visat tidigare håller jag på med en ponchonett i klarrött Aruacania Nature Wool:

Tanken från börjar var att kombinera gaffelvirkning med mosstickning (precis som på ponchonetten) men att sticka två rektanglar och sy ihop på samma sätt som min spetsponcho i lin. Garnet verkar inte räcka till det så jag tänkte repa upp den ena delen och istället gör precis som på ponchonetten med en lång rektangel som sys ihop till en liten poncho.

Jag har även börjat på en röd basker. Jag brukar ha lite svårt att hitta (mönster till) baskrar som ser vettiga ut på mitt huvud. Så jag återvänder till ett säkert kort – Periwinkle Beret. Jag har tidigare gjort två gröna, en ljusgrön och en mossgrön som jag använt väldigt mycket. Även den här gången är garnet Araucania Ranco Solid. Färgåtergivningen blev inte riktigt bra på bilden, baskern är knalligare röd i verkligheten.

I min trädgård har det blommat röda rosor hela sommaren. Det är någon som bott här före oss som planterat dem. Och jag är väldigt tacksam. Jag hade aldrig valt att sätta rosor själv, men jag har blivit väldigt förtjust i dem. Jag tycker att de är så vackra mot den ljusblå väggen:

Idag jobbar jag hemifrån (jag bloggar på min rast, bara så att ni vet!) och kunde njuta av en härlig läslunch på uteplatsen. Lite sommar finns allt kvar fortfarande!

På jobbet går vi ofta ner till personalmatsalen på lunchen och köper lite sallad från salladsbuffén att ha till matlådan. En kollega har kommit på den geniala idén att man kan köpa med sig sallad hem också. På så sätt får man en bra bladning mellan olika sorters sallad, utan att själv behöva köpa hem massor med olika grönsaker och riskera att hälften bli liggandes i kylen. Det här har blivit min nya snabbmat. En stor portion matiga grönsaker tillsammans med t.ex. lite varmrökt lax eller makrill. Gott, nyttigt och hur enkelt som helst att “laga”.

Jag har haft en riktigt bra dag idag.

Ni vet en sån där dag som börjar med att man drar på sig ett par prickiga leggings som gör att man ler lite för sig själv när man cyklar till tåget. Jobbdagens första möte handlar om att lösa ett allvarligt problem och någon kläcker en kanonidé som är hur enkel som helst att implementera. Och sedan fortsätter dagen med att chefen berömmer en inför en hel drös med folk. Och sedan håller man en uppskattad presentation för en annan drös folk. På eftermiddagen ägnar man en stund åt att fixa till den där enkla och smarta lösningen från morgonmötet. Under ett snack med chefen frågar hon hur man mår och man inser att man helt ärligt kan svara “Kanonbra!” och hon svarar “Ja, jag har tänkt på det på sista tiden, att det riktigt strålar om dig. Det är kul att se!”. Sedan avrundar man arbetsveckan med en trevlig fikastund med hembakad Lemon Curd Cheesecake med chokladbotten (som någon annan har bakat) tillsammans med trevliga kollegorna innan man åker hem och lagar en god risotto till sin sambo samtidigt som man löser några inredningsproblem som stört en länge.

Ni vet en sån dag?

Och sen när man sätter sig vid datorn efter middagen och kan konstatera att man vunnit tjusigt handspunnet garn från En liten låda full av garn. Då vet man inte riktigt om man vågar tro på det hela och måste dubbelkolla. Men jo det är sant, den här dagen kunde bli ännu lite bättre:

Bilden är lånad från En liten låda full av garn

.

En sån dag har jag haft idag. Hur har er dag varit?

Den senaste tiden har Ilsefinsambon och jag haft en liten krabat som bott hos oss. En liten hjärtekatt som presenterat sig som Katten Karlsson. Vad han eller hon heter i förnamn har vi inte lyckats luska ut. Det vill Karlsson nämligen inte avslöja för oss, utan håller det hemligt till dess att Karlsson kommer till sitt nya hem.

Häromdagen var det fint väder och Karlsson passade på att klättra upp i ett av våra träd för att se sig omkring. Det blev lite läskigt när grannkatten Elvis gick förbi på sin dagliga runda och Karlsson vågade inte komma ner från trädet förrän jag kom ut och höll vakt.

Efter den upplevelsen hittar vi ofta Karlsson i köksfönstret och spanar ut över trädgården och klätterträdet. När grannkatten Elvis promenerar förbi lägger Karlsson armarna i kors och fnyser lite för sig själv.

Idag bad jag Karlsson posera lite i soffan för att visa upp sig för mina bloggläsare. Först var Karlsson lite blyg, men sen visades den ena posen efter den andra upp framför kameran.

När vi var klara kröp Karlsson ner under en filt i soffan och tittade på TV ett tag. Modellandet var visst inget för den här katten, det var alldeles för krävande. Karlsson säger att det är mycket roligare att leka än att vara fotomodell.

Snart ska Katten Karlsson flytta ifrån oss och vidare till någon som behöver henne/honom bättre. Katten Karlsson har nämligen bott hos oss för att specialtränas för att hjälpa barn med hjärtproblem. Som du kan se har Karlsson själv genomgått en hjärtoperation för ett tag sedan och efter det bestämde Katten sig för att hjälpa andra som råkar ut för samma sak. Mer om Katten Karlsson och de andra hjärtekatternas uppdrag kan du läsa på http://hjartekatten.blogspot.com.

I fredags efter jobbet fick jag ett plötsligt sug efter att baka småkakor. Det är egentligen något jag tycker är väldigt kul, men som jag undvikit ett tag eftersom jag är ett riktigt kakmonster och inte kan låta bli att äta upp dem. I fredags struntade jag i detta och bakade jag chokladcookies baserat på mitt favoritrecept för cookies, men skippade russinen och rörde istället ner ca ½ dl kakao tillsammans med mjölet. Jag borde nog ha hackat ner lite nötter eller kanske lite mörk choklad också för att få en lite mer varierad konsistens. Men de blev rätt bra ändå – choklad blir ju sällan fel :) Under tiden jag bakade de här kakorna tipsade Anna mig om chaisnittar. Så igår kväll blev det en omgång såna också.

Idag, efter att röjt upp i trädgårdslandet och fixat lite flyttstök inomhus tog jag mig en mysfika med några av mina nybakade kakor och det nya numret av Hemlöjd i eftermiddagssolen på baksidan. (Den uppmärksamme bloggläsaren kan konstatera att det slitna trädgårdsbordet har fått flytta till baksidan tills vi hittat ett nytt dit också. Nu slipper vi i alla fall att släpa det fram och tillbaka beroende på var vi vill sitta för tillfället.)

Efter fikat blev det förstås lite stickning medan jag lyssnade på en intressant dokumentär om Fångupproret på Österåker.

Stickningen är tänkt att bli en poncho med utgångspunkt i Stickfrossas Ponchonett. Garnet är Araucania Nature Wool i en härligt knallröd med en lätt dragning åt korall på vissa ställen.

PS. Apropå radiodokumentärer förresten – Sveriges radio har många bra dokumentärer som man kan ladda ner, häromdagen lyssnade jag på en om Nelson Mandela som var väldigt intressant. Jag minns att min mellanstadiefröken skickade ut oss på byn med en handlingslista till hemkunskapen med orden “och så köper ni inte något som kommer från Sydafrika!”. Det var häftigt att få höra hela historien och att i avslutningen få höra en del av Nelson Mandelas tal där han tackade Sveriges regering och oss svenskar för vårt stöd i ANC:s kamp mot apartheid. Då sände jag en liten tanke till min gamla fröken.

Gotland, ja… Jag kunde ju förstås inte låta bli att besöka några garnställen. Ilsefinsambon tog det hela med ro – som vanligt, han är en riktig guldklimp. (Fast vi ägnade en bra stund åt att titta på bunkrar och försvarsmuseum i Tingstede dagen innan garnutflykten, så han fick allt ägna sig lite åt sina nördigheter han också).

Vi började med att åka till Hemse för att besöka Gotlands spinneris sommarbutik. Där fanns det många vackra garner och trevlig och engagerad personal. Och en soffa där Ilsefinsambon lyckades somna medan jag klappade garn (till personalen och de övriga kundernas stora nöje). Jag köpte med mig en härva Töis som nog kommer att bli en sjal och så fastnade jag för en fin keramikknapp med ett får på. Sjalnålen i trä som är med på bilden köpte jag någon annanstans men kommer inte ihåg var.

Sedan fortsatte vi ner till Ronehamn och Ateljé Huskroken. Där ägnade jag en bra stund åt att titta runt och att prata med en av ägarna (Rolf tror jag han hette?) om färgning, garn, får och om deras spännande textilresa till Peru. Här drabbades jag av beslutsångest och lite motgångar. Jag valde efter viss vånda ut en vacker rödlila härva att sticka en stor krage med. Men härvan visade sig väga lite för lite för att räcka, så det blev att gå en runda till. Sedan bestämde jag mig för en knalligare lila, men även den visade sig väga lite för lite. Till slut blev det den knalligt lila och en härva knallgrönt med tanken att göra något randigt. Jag tror dock inte att det kommer att bli bra att randa de här två, och jag vet inte riktigt om någon av dem, var för sig, kommer att passa mig så vi får se vad som blir av dem.

Under våra promenader i Visby passade jag på att besöka Yllets butik och titta på deras garner (och kläder). Även där blev det knalligt lila. Det här är tänkt att bli en linsjal i mitt favoritlinsjalsmönster. Och så hittade jag ett helt ljuvligt mjukt babyalpackagarn, Angel Touch, som ska bli låååånga muddar att värma under jackan i höst. Kanske använder jag plisseringstekniken som Rolf (?) visade mig på Huskroken.

I Visby var jag även inne på Kvinnfolki och tittade på allt möjligt fint hantverk. Men istället för några fina muggar som egentligen var vad jag var på jakt efter blev det… gissa vad? … *trumvirvel* … lite mer garn såklart:

Jag kunde helt enkelt inte motstå de fina gröna nyanserna. Jag tänker mig en randig sjal av något slag, men jag har ju rätt många sjalar vid det här laget så vi får se vad det blir. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att tänka att det skulle kunna bli en galet snygg, randig tröja om jag bara hade haft ungefär 3 gånger så mycket.

Jaa, så kan det gå när Ilsefin är på Gotland…

Jag är inte mycket för förbud, och särskilt inte garnförbud. Men just nu känns det inte som att jag ska köpa garn på väldigt länge. Jag hade så det räckte redan innan sommaren och nu har jag köpt både på Gotland, på garnutflykten och av en stickvän. Ibland kan jag må lite dåligt över att konsumera så mycket (och då tänker jag inte bara på garn). Tur att jag har fått mer sticktid nu när jag kan åka kollektivt till jobbet i alla fall…

Jag har gjort så fina loppisfynd på sista tiden att jag inte kan låta bli att blogga om dem.

Först ut är ett fint fat från Uppsala-Ekeby. Fatet är ljust mintgrönt och brunt och känns både grovt och mjukt på samma gång. Insidan av fatet påminner om insidan på en sockerkaksform. Det kommer bli finfint att fylla med fluffig marängswiss eller tjocka skivor morotskaka med glasyr. Eller, som här, med färsk frukt från torghandlare i stan (kan varmt rekommendera färska dadlar förresten – otroligt gott!).

För några veckor sedan var Ilsefinsambon och jag ovanligt morgonpigga en lördagsmorgon och passade då på att “hänga på låset” på en av våra favoritsecondhandaffärer (får man skriva så långa ord?). Det visade sig vara väl värt mödan. Jag hittade bland annat två fina plåtburkar som kommer att passa perfekt i vårt nya kök, som jag tänkt ska gå i just rött och turkos. De två böckerna känns också som två fynd. Den om färgning har legat på min vill-ha-lista länge. Boken Levande Textil är utgiven av Svenska Turistföreningen och tar med läsaren på en resa genom det textila Sverige och vår textila historia.

Jag måste bara citera en mening hur inledningen på boken Levande Textil: “Min mamma hade en gång en klänning i ett svart, lite knottrigt tyg med det konstiga namnet georgette. Jag kan fortfarande, efter bortåt fyrtio år, minnas hur tyget kändes i handen.” För mig är känslan i tyg, och andra material, jätteviktig. Jag och stickvännen E gjorde en gång en textilutflykt till några tygaffärer och garnaffärer i några av våra grannstäder och upptäckte att vi båda njöt lika mycket av att gå omkring och känna på de olika materialen, som att titta på dem. Detta kan dock ställa till det lite om jag är på en utställning eller ett museum och jag får verkligen anstränga mig för att inte sträcka ut handen och känna på allt. (Fast ibland kan jag inte låta bli, även när man egentligen inte får.)

Jag hittade även en spinnrock. Jag har ju visserligen redan en sen tidigare, men eftersom jag gjorde mig av med en spinnrock i flytten och fortfarande har färre antal spinnrockar än Ilsefinsambon har cyklar så fick den följa med hem. Den kostade ynka 75 kr, löjligt billigt för en spinnrock som, så vitt jag kan bedöma, är i fint skick. Det återstår att se om jag kommer att spinna på den (den verkar lite svår att få flyt i trampningen på) eller om den får nöja sig med att fungera som prydnad.

Vad kallas förresten en sån här spinnrock där trampa, hjul och spole sitter rakt över varandra?

Min resestickning på Gotland blev en röd- och rosarandig sjal i visjögarn och mönster från Östergötlands ullspinneri. Jag la upp maskorna kvällen innan vi skulle åka och började sticka på första varvet i färjekön. Jag stickade förhållandevis mycket för att vara på semesterresa. Oftast tycker jag att stickningen mest blir liggande när jag är ute och reser, det finns så mycket annat att se och göra då.

Redan första kvällen döptes stickningen till Raukstickningen i samband med att bilden nedan togs när jag satt uppe på en rauk och försökte skruva ihop min KnitProsticka ordentligt. Det är för övrigt samma rauk (och vid samma tillfälle) som jag står och tittar ut över havet på i förra inlägget.

Ränder i slätstickning visade sig vara perfekt resestickning när man vill kunna se sig omkring och umgås med resesällskapet. I början kändes dock varven väldigt långa (340 maskor) och jag stickade och stickade innan jag fick byta färg (färgkombon gör mig så glad och jag såg förväntansfullt fram emot varje ny rand). På stranden nedanför Krusmyntagården tog jag den här bilden, som visar ränderna lite bättre:

.

*) Jag får be om ursäkt för den dåliga ordvitsen. Jag skyller på att jag är från Bohuslän. Fast min smålänning till sambo är i och för sig ännu värre när det gäller ordvitsar, han ägnade en hel kväll åt att dra dåliga rauk-vitsar. Ända tills jag talade om att om han inte slutade skulle jag ge honom en rauk höger och köra rauka vägen hem.

Vi har som sagt varit på Gotland på semestern. Helt underbart! Vacker natur, god mat, fint hantverk, härliga stränder… hit vill jag åka tillbaka!

Foto: Ilsefinsambon

Vi började med att bo några nätter Fårösund och utforska Fårö. En vän hade tipsat om Kutens Bensin (även kallat Crêperie Tati) och av en slump var det det första ställe vi stannade på, första kvällen när vi var hungriga och behövde något i magen. Varsin god galette och en cider slank ner. Sedan fick vi sällskap av Ilsefinsambons kusin med dotter och vänner som var i närheten… och då fick det bli varsin crêpe till efterrätt också. Gott och framför allt väldigt speciell och härlig atmosfär!

Foto: Ilsefinsambon

Foto: Ilsefinsambon

På Fårö tillbringade vi mycket tid på de vackra stränderna och raukstråken. Det är verkligen en fascinerande natur, och ibland är det så vackert att det är svårt att fatta. En kväll lyckades vi pricka solnedgången:

Foto: Ilsefin(!) med Ilsefinsambons kamera

Foto: Ilsefinsambon

På Fårö blev det även mumsigt fika på Sylvis döttrar (tack M för även det här fina tipset!). Som de turister vi ändå var passade vi på att prova saffranspannkaka med salmbärssylt. Vi provade saffranspannkaka på fler ställen, men Sylvis döttrars var absolut godast.

Sedan bar det av nedåt, mot Visby, via diverse stopp på norra Gotland – bland annat lite bad, museum, lite garnklappning och ett matstopp på fina Rute stenugnsbageri. Ilsefinsambon var där varit på bakkurs för några år sedan och vill gärna åka tillbaka. På Rute fick vi oss varsin härlig sallad med ljuvligt gott bröd och svalkande iste:

Resten av vistelsen bodde vi i Visby och varvade promenader i staden med diverse utflykter till naturreservat, loppisar, garnställen (mer om det en annan gång), shopping och så ännu mer god mat. Det blev bland annat ännu några galetter och crêpes, den här gången på Strykjärnet Crêperie i Visby (väldigt god mat, och väldigt bra service!) och god glass på Visby glass (min favorit var kastanje och Ilsefinsambons var blåbär/yoghurt). Tyvärr slarvade vi båda lite med fotandet på slutet, så jag har inte så mycket fina bilder att visa från den andra halvan av resan.

Dagen innan vi skulle åka hem fullkomligt vräkte regnet ner, så där mycket så att man inte tror att det är möjligt. Under dagen klarade vi oss med paraplyer och täta fika- och butiksbesök. På kvällen när vi varit ute och ätit gick jag hem genom Visby iklädd en sopsäck (som personalen på Strykjärnet gett mig) och det var ingen som höjde ett ögonbryn över detta, möjligtvis en och annan avundsjuk blick, alla var full upptagna att söka skydd. Dagen efter åkte vi till Lummelundagrottorna där det var sån översvämning att vi fick gå med vadarstövlar och vattennivån gick en bit upp på låren på mig, men det gjorde bara turen mer intressant :)

När vi lämnade Gotland var Visby inbäddat i en tjock dimma och man såg knappt handen framför sig inne på land. När vi kommit ut en bit med färjan lättade dimman lite och vi kunde vinka hejdå.