Att växa upp
Många gånger har jag känt att det var som att jag tvingades växa upp för fort. Jag hann liksom inte med, allt gick så snabbt. Jag jagade hela tiden efter något jag inte förstod eller inte var och som alla andra var eller hade. Jag visste inte ens vad det var jag jagade efter, jag förstod inte ens vad jag förväntades jaga efter och jag hade inte en aning om vad som var meningen med målet. Men Alla andra gjorde ju så, så då måste det ju vara rätt! Eller hur?
Det var i alla fall vad de övertygade mig om genom blickar, kommentarer och tystnad. Jag försökte och försökte, men hängde ändå inte med. Kanske var det halkade jag efter för att jag alltid försökte anpassa mig efter någon annan, istället för att försöka finna mig själv?
Allt gick så snabbt och Alla andra låg alltid steget före. Jag önskar att jag vågat vara barn lite längre. Klättrat i träd, slagit kullerbyttor och lekt affär tills JAG kände att JAG fått nog av det, istället för att låta mig påverkas av vad jag trodde att Alla andra tyckte. Men det alternativet vågade jag inte ens se, jag var för upptagen med att jaga ikapp Alla andra.
På vilket sätt tycker du att du var tvungen att växa upp fort? Jag känner likadant, som att jag alltid betraktat mina jämnåriga och velat ha det de har, men ändå inte förstått varför jag är “annorlunda”.
Oj återigen är det som om du fångar mina tankar. :) Du är inne på något som jag nyss också förstått – att för att bli hel, inte känna sig “annorlunda” eller för att sluta famla i mörkret och kunna hitta sig själv istället krävs att man slutar jaga vad andra verkar må bra och trivas av och istället fokusera och lägga tid på att hitta det som får en själv att må bra. Tack för inspirationen.
/Linn