Fetvadd

Det känns som om det är ett tjockt lager genomskinlig fetvadd mellan mig och omvärlden. Ett fluffigt och kladdigt lager sveper in mig i en tröghet som är svår att bryta igenom.

Alla ljud hörs avlägset och lite ihåligt, som om jag var innesluten i en glaskupa och omvärldens ljud dämpas genom glaset. Ju längre jag sträcker på armarna för att nå ut ju avlägsnare tycks mig omvärlden.

Insvept i fetvadd under en glaskupa är jag utlämnad åt mig själv. Omvärlden kan inte längre distrahera mig tillräckligt mycket för att jag ska kunna låtsas att jag inte känner eller att jag glömt.

Trackback this Post | Feed on comments to this Post

Leave your Comment