Perfektionistens kamp

Det är jobbigt att vara perfektionist.

Jag gör något som jag tycker är riktigt bra.
Något som jag är nöjd med och känner mig stolt över.
Jag lägger ner mycket arbete och tankekraft på att få det som jag tänkt mig.
Jag känner mig stolt över det jag åstadkommit,
jag blir glad av att tänka på det.

Och så får jag lära mig något nytt.
Något som gör mitt verk medelmåttigt,
något som raserar stoltheten över det jag gjort
och något som gör arbetet jag lagt ner känns meningslöst.
Jag blir arg och irriterad på mig själv.
Det slutar med att jag istället blir missnöjd med mig själv
och frustrerad när jag tänker på allt jag måste göra om på nytt.

Det är ju som att springa i ett sånt där hamsterhjul – en oändlig kamp utan att komma någonvart.
Som om jag inte har nog att göra med att kämpa efter perfektion redan som det är.

Det här resonemanget är ju vansinne. Och hur perfekt är vansinne?

Tänk om jag vore en sån där människa som är lugn, trygg och tillfreds med min tillvaro.
DET skulle vara perfekt!

Trackback this Post | Feed on comments to this Post

Leave your Comment