Sommarpromenad

Så vackert Sverige är på sommaren! Jag tror inte jag njutit så av en sommar sen jag var barn.

Idag skiner solen från en klarblå himmel med några enstaka små vita molntussar. Jag promenerar förbi radhusområdet och svänger in på den lilla stigen som leder till den gamla herrgården. Det doftar av solvärmda brännässlor och vinden susar i det lårhöga gräset som omger mig. Stigen leder fram till en liten grusväg omgiven av en allé av stora mäktiga Lindar med tunna klargröna löv. På ena sidan skymtar den klargula herrgårdsbyggnaden genom träden och på den andra syns de röda lagårdslängorna. Jag får lust att ta av mig skorna och gå barfota på den hårdpressade svala grusvägen. Så som jag gjorde när jag var liten och gick med mormor till stranden.

I slutet på allén rundar jag ladugården, och svänger in på stigen mellan kohagarna. Bruna och svart-vita kor ligger och idisslar i halvskuggen under de stora ekarna. Stigen är omgiven av varmt gula smörblommor, vita lummiga hundkex, små ljusblå förgätmigej och intensivt lila midsommarblomster. Det fladdrar fjärilar i olika färger omkring mig. En gul citronfjäril, en liten, liten klarblå fjäril och flera brun-orangespräckliga.

Efter kohagen viker jag in på den asfalterade gångvägen och passerar den kritvita kyrkan omgiven av enhäckar. Doften av enar i solsken är underbar följer med mig förbi församlingshemmet från sekelskiftet och den faluröda hembygdsgården. Mitt emot den gamla prästgårdens välkrattade grusgång svänger jag av igen, in på en liten grusväg. Vägen kantas av nyponrosor och jasminbuskar på ena sidan och en liten stenmur på den andra, det doftar precis som i min barndoms somrar hos mormor och morfar på landet. Lite längre fram ligger en hästhage med tillhörande stall. Jag hälsar på ägaren som står och hugger ved i skuggan av flera stora björkar.

Därefter smalnar vägen av till en smal stig mitt i en blommande sommaräng. Hundkex lika höga som jag själv som sedan tunnas ut och övergår till en äng av timotej, tjärblomster, humleblomster och små djupt blåa veronikablommor.

Efter att ha haft solen och rörelserna värmt upp mig är svalkan från lövskogen välkommet. Den nu ganska breda stigen går som genom en lång portal av lönn, hassel, al och asp. Solen letar sig genom lövverket här och där och skapar små pelare av ljus som fladdrar över vägen. För några sekunder dränker fåglarnas kvitter allt annat. I änden på denna träd-tunnel av svalka ser jag solen värma den vajande fälten med havre, omgivna av en ram av mörkgrön skog.

Jag är så tacksam över att jag fått en ny chans att lära mig njuta av allt det vackra runt omkring mig och att leva i nuet.

Trackback this Post | Feed on comments to this Post

Leave your Comment