Värdefullt arv

Jag ska få överta mormors gamla vävstol och längtar efter att sätta upp min första egna väv efter hennes instruktioner. När mina fötter trevar över tramporna och när mina händer skjutsar skytteln fram och tillbaka kommer jag att minnas våra stunder av gemenskap i vävstugan när jag var liten.

Jag håller på att lära mig att virka. Det går smidigt och är kul, det känns som att jag har kunskaperna i blodet. Jag undrar om inte farmor sträcker sig ner från sitt moln och hjälper mig på traven. Kanske ska jag försöka mig på att slå frivoliteter sen?

Jag väntar på en begagnad knyppeldyna. Den ska jag klä om med nytt tyg och fina band. När jag väljer tyg hör jag morfars speciella sätt att vissla inom mig och mina tankar går till alla de stolar och fåtöljer han har klätt om åt familjen.

Jag har varit nyfiken på att fotografera ända sedan jag hittat pappas gamla svartvita fotografier i källaren. För ett år sedan fick jag min första kamera. Sedan dess följer kameran med mig lite överallt och jag har börjat se världen i bildrutor. Jag har senare förstått att detta intresse började hos farfar och har sedan gått vidare genom min far till mig.

Det känns stort att kunna förvalta detta värdefulla arv i form av kunskaper och intressen.

Trackback this Post | Feed on comments to this Post

Leave your Comment