Värdefullt arv nr2 (ett år senare)

Varje gång jag träffar mormor frågar hon om jag börjat väva i skolan än.
”Nej, mormor jag har läst sömnad under hösten och ska läsa vävning till våren.” Jag bryr mig inte om att påpeka att jag berättat det för henne flera gånger förr.
”Ååh, vad spännande! Då måste du komma och visa upp vad du har gjort.”
Och jag lovar förstås. Samtidigt som jag sörjer för att jag förlorat min mormor, trots att hon fortfarande lever. För visst lever hon, rent fysiskt. Men min mormor, hon som tålmodigt lärt mig att väva på hennes egen mormors gamla vävstol, är borta sen länge. Nu är där bara ett tunt mormorskal kvar, ett skal som någon enstaka gång besöks av min riktiga mormor, men det blir allt mer sällan. Jag sörjer allt det vi har gemensamt men som vi inte längre har möjlighet att dela.

Min farmor dog när jag var 15. Visst sörjde jag då, det gjorde jag verkligen. Jag spydde i ett dike den dagen som pappa berättade. Jag sörjde som ett barn sörjer när hon förlorat sin farmor. Idag över tio år senare sörjer jag de sidor av henne som jag aldrig hann lära känna. Kvinnan som, med verklig känsla för stil, sydde om kläder åt en butik som förde dammode. Kvinnan som, liksom jag, inte kunde sitta stilla särskilt länge utan att sträcka sig efter ett handarbete, inte för att hon måste utan för att hon ville. Jag sörjer att jag inte fick möjlighet att lära av henne allt det jag idag törstar efter. Jag sörjer att jag inte fick möjlighet att lära känna henne som vuxen, och att vi aldrig fick dela våra gemensamma intressen med varandra.

Jag sörjer dessa kvinnor som jag har så mycket gemensamt med. Och som med sina gener, och sina personligheter bidragit till att jag är den jag är idag. För visst har jag både mormors osäkerhet och farmors stolthet inom mig. Jag använder mig ofta av mormors sakligt, matematiska angripsätt på en väv eller ett broderimönster och jag känner ofta igen farmors konstnärlighet och behovet att skapa. Inom mig växer mormors känsla för gamla hantverk, och farmors känsla för material, snitt och fall.

Jag är stolt över detta värdefulla arv i form av kunskaper och intressen, personlighetsdrag och talanger. Och jag sörjer att jag inte kan dela dem med kvinnorna som är dess ursprung.

One Response to “Värdefullt arv nr2 (ett Ã¥r senare)”

  1. Alvan on 12 Feb 2009 at 19:02

    Å jag känner verkligen igen mig. Speciellt har jag fått mycket från min mammas sida. Uppfiningsrikedomen från morfar som uppfann en massa saker för att under lätta vardagen och kreativiteten och konstnärligheten från mormor. Båda gick dock när jag var allt för liten för att kunna uppskatta all den kunskap de satt på. Önskar att jag fått lära känna dem båda bättre.

    Du skriver jättebra, enkelt och rent

Trackback this Post | Feed on comments to this Post

Leave your Comment